Hungerupproret 1917

I dag är det måndagen den 16 april. Även för 90 år sedan, 1917, var den 16 april en måndag. Det var en dag som kom att göra staden Västervik känd över hela landet. Då inträffade nämligen det så kallade hungerupproret. Även benämningarna hungerkravallerna och hungerdemonstrationerna har nämnts.
Bakgrunden till hungerupproren var det första världskriget som även drabbade Sverige på så sätt att försörjningssituationen allvarligt försämrades. Under 1917 uppstod en mycket kraftig brist på många livsmedel, speciellt bröd. Importen av säd hade kraftigt sjunkit på grund av rådande handelsblockad.
Missnöjet hade grott länge och förstärkts allt efter att nya ransoneringar infördes. Lördagen den 14 april lade byggnadsarbetarna hos byggmästare Larsson, Byggarlasse, och stenhuggarna vid Bröderna Flinks Stenhuggeri ned arbetet. De gick till kronofogde Lindberg för att kräva ökad brödtilldelning. Detta blev upptakten till vad som komma skulle.

På måndagen vid 11-tiden började folk strömma till från de flesta av stadens arbetsplatser och ett stort möte hölls på Stora Torget där syndikalisten Frans Gustafsson tog till orda. Vem eller vilka som kallat förblev oklart men den så kallade budkavlen gick snabbt. Senare under dagen samlades man på Augustenburg och en Arbetarkommitté utsågs.
I kommittén ingick fem personer som representerade olika arbetsplatser och olika fackföreningar och partier. Förutom Frans Gustafsson från AB Slipmaterial valdes även grovarbetaren och syndikalisten Carl Zeilon, Gustaf Jansson som tillhörde facket Bleck och plåt och var aktiv socialdemokrat, Erik Nilsson som tillhörde stenindustriarbetareförbudets avdelning 43 i Västervik och även han aktiv socialdemokrat samt Albert Andersson som sas vara fristående. Erik Nilsson satt även med i stadsfullmäktige och gick över till vänstersocialisterna när arbetarkommunen splittrades.
Kommitténs uppgift blev "att framföra arbetarnas krav till vederbörande myndigheter och arbetsgivarna, samt att uppmärksamt följa behandlingen av dessa krav och att i övrigt på alla sätt verka för förbättring av arbetarnas förhållanden".
I samband med det stora hungerupproret kom Holländska kvarn i skottgluggen på flera sätt. En uppretad befolkning tog sig in i lokalerna. Tester som genomfördes av innehållet i säckarna visade att mjölet var utspätt med både det ena och det andra. Även Reuterdahls bageri hade besök liksom flera offentliga inrättningar. Folk samlades överallt för att demonstrera sitt missnöje

Att vara borgmästare och företräda magistraten var inte lätt på den tiden. Inte minst ordföranden Axel Rune hade stora bekymmer. Arbetarkommittén av den 16 april hade inte enbart krav på mat. Drätselkammaren fick ta del av en skrivelse som riktade sig till samtliga arbetsgivare i Västervik med följande krav:
att arbetslönerna höjes så att minst samma levnadsstandard uppnås som före kriget och
att åttatimmarsdagen införes
Till ledning för våra krav meddelas, att socialstyrelsen beräknar stegringen å de viktigaste levnadsförnödenheterna till omkring 70 procent.
Skrivelsen var undertecknad av hela styrelsen med Frans Gustafsson i spetsen.
Arbetarkommittén fick faktiskt igenom en hel del krav, bland annat sänktes mjölkpriset, men inte de riktigt stora kraven. Missnöjet grodde igen och den 2 augusti var det dags för nya demonstrationer.

En av många som den här gången fick stora bekymmer var polismannen J. F. Liljegren. Walter Andersson skrev i sina Minnen från Östra kvarteret i Tjustbygdens årsbok 1969:
"Liljegren hade svårt att nå den rätta kontakten med allmänheten och var inte särskilt populär. Han var barsk till humöret och rätt så skrytsam. När den andra hungerdemonstrationen ägde rum i början av augusti 1917 höll han på att råka riktigt illa ut.
Då demonstranterna sökte hindra tågen från att avgå tog han orådet före att gripa tag i en av dem. Det skulle han inte ha gjort. Den uppretade folkmassan, som hade egna ordningsmän, reagerade omedelbart och häftigt och höll på att gå handgripligt till väga mot honom."
Liljegren räddades av självaste Frans Gustafsson som uppmanade polismannen att gå hem. För säkerhets skull följde Frans själv med till hemmet på Kvarngatan. (Huset blev senare polisstation och låg där i dag bland annat Systembolaget ligger). Gustafsson såg även till att gatudelen mellan Strömsgatan och Brunnsgatan spärrades av.
"Aldrig har väl stämningen det här århundradet varit så upprörd i Öster som då".
Orsaken till bråket vid järnvägsstationen var att järnvägsarbetarna inte ställt sig bakom en allmän strejk bland arbetarna i staden som proklamerats vid ett allmänt möte i Folkets Park. Bakgrunden till detta var att viktiga krav från den 16 april inte hade gått igenom. Så den 2 augusti blev det nya demonstrationer.

När arbetarna skulle återgå till sina arbetsplatser så var fabriksportarna stängda. Mötena avlöste varandra och dåtidens ombudsmän från förbundsstyrelserna reste till Västervik för att hjälpa till med medlingsarbetet.
Tändsticksarbetarna gillade inte alls förtroendemannen Mikaelssons insats. "Han uppträdde som ombud för Kungliga socialstyrelsen och arbetsgivarna i stället för arbetarna".
Lockouten upplöstes dock och arbetarna återgick till till sina arbetsplatser den 6 augusti. Ett någorlunda lugn inträdde.
Efter hungerdemonstrationerna i Västervik spred sig oroligheterna över landet och man använde samma tillvägagångssätt som i Västervik. På flera platser antogs den så kallade Västerviksresolutionen. Men någon allmän strejk i landet blev det inte.
I historieböckerna finns inte mycket skrivet. Inte ens i Västerviks historia finns hungerkravallerna nämnda. Något som gjort det svårare för forskare är att en rad fackföreningars protokoll från 1917 saknas. Även arbetarkommunens vilket kan förklaras över det socialdemokratiska partiets sprängning detta år.
Den mest utförliga redogörelsen för vad som hände 1917 är en trebetygsuppsats av Ingvar Flink från 1968. Han lyckades hitta och samla ihop det material som trots allt fanns. Och då fanns det ju även personer att intervjua som var med 1917.