Hur kändes det att fira 70 år som biomaskinist?

Jo, det var roligt. Det är ju många år som jag har ägnat åt det. Egentligen så gick jag ju i pension för ett och ett halvt år sedan i samband med att jag blev sjuk. Men Ivan Persson som tog över efter mig och som i dag är den sista biomaskinisten i Västervik ringde upp mig och frågade om jag inte skulle komma och sitta med på en sista visning. Så i måndags gjorde jag det. Då visade vi film på Västerviks Filmstudio på Bryggaren och då var det 70 år sedan jag började. Hur kom du in på banan som biomaskinist?
1933 byggdes Folkets hus i Gunnebo och där fick min far anställning och blev utbildad till biomaskinist. Som grabb spenderade jag mycket tid på Folkets hus och då blev jag också intresserad av jobbet. När jag var 12 år så köpte jag min första filmprojektor, och sedan tog jag två öre i inträde och visade film för ungarna från grannskapet i fars snickarboa. Den 1 april år 1938 slutade far att jobba på Folkets hus och då tog jag över efter honom och på den vägen har det blivit Vad har varit det roligaste med jobbet under alla dessa år?
Det har varit roligt på så sätt man har fått komma ut och träffa mycket människor och bidragit till att sprida glädje bland dem. Efter alla dessa år bakom filmprojektorn, har du någon favoritfilm?
Få äro utvalda, från 1944. Det är en fin historia.

Hur kändes det att fira 70 år som biomaskinist?

...Nils Gunnarsson, veteran bland Västerviks biomaskinister.