Jag tycker att det blir svårare att hitta dem. Kickarna. Ni vet, när man helt går igång på något med nästan alla sinnen, inte kan släppa taget om det. Jag blir nästan hemsökt av intrycket man fått och det kan ge rent kroppsliga uttryck. I mitt fall yttrar det sig ofta i ett nästintill maniskt (fråga min sambo)upprepande av en rad i en låt, sådär sjungande för mig själv och tyvärr då också för min nära omvärld.
När fick ni en visuell chock senast? När golvades ni av en strof i en bok eller hajade till av en textrad? Eller kom på er själva att spela aggressiv luftgitarr framför hallspegeln, så där på en måndag innan jobbet? Jag vet inte om det hänt er någonsin men mig hände det ofta, förr. Det kan väl finnas någon latent rockdröm i botten men luftguran åker omedvetet fram ibland, inte alls lika ofta längre, och det är så förtvivlat skönt att det händer fortfarande. Då vet man att man lever på något sätt, om man nu tvivlat på det innan. Men allt mer sällan. Det är som jag lagt locket på.
Det är lustigt men mina största kulturupplevelser har alltid kommit när jag minst förväntat mig dem, det föreställer jag mig i alla fall. Jag hörde Antony and the Johnsons ”Hope There´s Someone” när jag slöbläddrade i ett nummer av musiktidningen Sonic för många herrans år sedan. Jag slutade nästan andas där i soffan ett tag, när jag slutat tänkta på vad det var för en varelse som gjorde de där ljuden som strömmade ur stereon. Golvad.
Jag var sen till någon fest när jag första gången såg och hörde ”Howl” av Allen Ginsberg läsas av John Turturro (finns på Youtube). Jag blev ännu mer sen till festen. Golvad. Redan innan första drinken.
Eller när jag hörde "Teenage Kicks" med The Undertones första gången, eller såg en Banksyapa, eller Apocalypse Now, när jag dansade galet till någon obskyr jazz som min vän Samuel slängt på sent på natten. Och så där fortsatte det, utan att rada upp allt för många tips. För det är livsfarligt.
Golvningen dolda mysterium ligger nog där, i att bli helt överrumplad och tagen på sängen. Nu har väl alla hört Antony and the Jonsons och sett Apocalypse Now så de upplevelserna får vi aldrig tillbaka. En riktig knockout kommer alltid helt oförberedd. Man måste ha garden nere och hakan i vädret för att det ska ge effekt.
Och nu letar jag för mycket, längtar för mycket efter nästa kulturella kick. Den kommer inte komma, det är jag medveten om. I alla fall inte så länge som jag har luftgitarren redo och ett mentalt plektrum i bakfickan, ready to rock liksom!
Veckan tips: Alipang med The Skatalites. Bra helggung.
Veckans ord: Mysäckel, när det bara blir för mycket härligheter.
På hjärnan: Klippor, hav och bad.
Andreas Johansson
andreas.johansson@vt.se