Jag arbetar med ... Jag jobbar i vårt familjeföretag J. H. Appelqvist i Verkebäck. Sedan ungefär tio år tillbaka är det mina båda söner, David och Henrik, som driver bolaget som startades av min far en gång i tiden. Nu är det alltså tredje generationen som förvaltar verksamheten.
Vi tillverkar gummipackningar för alla tänkbara områden, bland annat till bilar och ventilationssystem.
Själv var jag vd för företaget fram till 2007. Nu är egentligen tanken att jag ska koncentrera mig på annat som jag vill göra i livet. Hittills har det gått lite så där med den föresatsen. Jag är något av en arbetsnarkoman, jag älskar att jobba och det är dessutom mycket att göra i företaget nu.
Jag kan ... Jag tror mig kunna allting. Eller rättare sagt - jag vill tro att jag kan allt. Intellektuellt sett vet jag ju att så inte är fallet, men jag vill alltid försöka. Ibland lyckas jag och ibland går det åt skogen. Men ingenting får vara omöjligt. Av erfarenheten - både av att lyckas och misslyckas - blir man vis.
Jag är nyfiken på ... Allt, eller åtminstone väldigt mycket. Det är så mycket som jag vill prova och lära mig.
Men jag är inte så tuff som jag ibland utger mig för att vara.
- För drygt tio år sedan miste jag min dåvarande hustru Rose-Amie som gick bort i cancer. Det var ett fruktansvärt slag som kom så oväntat. Det höll på att ta knäcken på mig fullständigt. Jag har särskilt två speciella personer att tacka för att jag kom på fötter igen, Ove Thörnlöf, som gick bort år 2000, samt Leif Rosenblad med fru Monica.
- När man mister det käraste man har blir det plötsligt fullständigt tydligt att man inte är odödlig. Innan fanns det inte på kartan att något så hemskt skulle kunna hända. Vi såg bara framåt och gjorde upp planer.
- Den här erfarenheten gör att jag inser hur viktigt det är att ta vara på tiden. Det finns ingenting att vänta på. Men det är klart att jag inte bara lever för dagen, jag blickar framåt också. Det är viktigt för mig att verkligen försöka genomföra de saker som jag vill.
- Redan som barn lockades jag mycket av äventyr och strapatser av olika slag. Och i dag upptar detta en stor del av min tid. I ett tidigt skede efter Mias bortgång åkte jag iväg ensam för att bestiga Kilimanjaro. Jag hade läst mycket om detta, Afrikas högsta berg, och efter att ha lyssnat på ett föredrag av Leif Rosenblad som själv varit där bestämde jag mig på stående fot för att göra resan. Jag ville testa mig själv. När jag gick på den där föreläsningen var det första gången efter min hustrus bortgång som jag befann mig i offentligheten igen.
- Väl på plats lyckades jag ta mig 5 500 meter upp, tyvärr inte ända upp alltså eftersom jag fick höjdsjuka. Berget reser sig 5 892 meter över havet.
- Andra äventyr på senare år är en resa till Ishotellet i Jukkasjärvi samt skid- och vandringsresor till Österrike tillsammans med min nuvarande hustru Kerstin. För att illustrera min äventyrliga ådra ytterligare kan nämnas att jag varit i Alaskas vildmark och jagat också. Det var en 40-årspresent, så det var ett tag sedan.
Jag önskar att ... Jag själv och dem i min närhet får vara friska. Det är det absolut viktigaste.
Jag skulle vilja ... En av mina drömmar är att få gå ombord på ett gammalt segelfartyg och segla på havet, klädd så som sjömännen var på 1930-talet. Som att göra en tidsresa. Jag vill åt helhetskänslan.
En annan dröm, att få flyga, har jag faktiskt fått uppleva flera gånger. Conny Svensson (Budkaveln den 2 mars 2011) från Blankaholm kom och hämtade mig med sitt förra plan, sin Piper Cub, här utanför bryggan ibland. Det kallar jag livskvalitet!
Om att bo i Västerviks kommun:
- Jag tycker att det är fantastiskt att bo här. Här finns vacker och spännande natur och många möjligheter till naturupplevelser. Det är inte konstigt att många vill turista här. Vi har så många öar att man i princip kan få ha en liten kobbe för sig själv även mitt i juli.
- Jag är uppvuxen med närheten till vattnet och skulle inte kunna bo någonstans där man inte har tillgång till vatten och skärgård.
Svaret på Conny Svenssons fråga: "Vad har du i görningen nu och när ska det ske?".
- Förra sommaren gjorde jag en glaciärtur till Österrike. I sommar ska jag göra om den turen men den här gången blir den lite längre. I september åker jag sedan till Österrike på nytt för att hälsa på vänner och bestiga landets högsta berg, Grossglockner.
- Så småningom ska jag ge mig i kast med Mount Everest, det vill säga om allt går vägen. Jag hoppas att det kan bli av nästa sommar. Jag tränar inför det. I vinter har jag bland annat varit ute och gått på isen med stegjärn. Det är viktigt att hitta rätt expeditionsmedlemmar och dessa har jag börjat leta efter nu. Som en del i förberedelsen kommer jag att träna Via ferrata. (Via ferrata är en klättrings/vandringsled i brant terräng vars framkomlighet underlättats genom dragning av vajer och placering av konstgjorda steg och grepp, reds anm).
- Jag läser just nu också om hur man kan rädda sig själv i olika situationer.
- Det bör tilläggas att jag inte har några extrema ambitioner. Min målsättning är inte att komma upp till toppen. Men jag vill undersöka hur långt jag kan komma. Det är både naturupplevelsen och den personliga utmaningen jag vill åt.
Jag skickar pinnen vidare till ... Veronica Palm i Västervik. Hon är arkeolog och anställd på Västerviks Museum.
Därför att ... Jag har haft förmånen att träffa henne vid några arkeologiska utgrävningar som jag fått delta i. Hon verkar vara en god, glad och sansad människa.
Det här vill jag fråga henne: Om staten skulle erbjuda dig 50 miljoner kronor att spendera på Västerviks Museum och verksamheten där. Vad skulle du göra då? Vad skulle du vilja bygga eller satsa på? Hur skulle du vilja sätta Västerviks Museum på kartan? Och om du själv fick välja någon plats att gräva på i Västerviks kommun, vilken skulle det då bli?