Hur går det med träningen och viktminskningen?
- Jag har kommit till en punkt där det står stilla. Jag väger fortfarande 129 kilo. Det är minus tolv från starten. Jag vet inte om jag håller på att falla in i gamla och slitna spår igen eller om jag bara nått en platå som jag måste ta mig ur.
Vad har varit tuffast?
- Jag har haft svårt att hålla mig borta från choklad. Eftersom jag förstått att många känner igen mig i affären så har jag frågat sambon om han varit sugen på choklad. Oavsett svar så har jag bett honom att köpa ut chokladkakor. Jag har inte kunnat lägga ner choklad i korgen när jag varit och handlat. I början fick sambon ta en del skit också. Ibland höll jag på att hugga ner honom. Det lät lite grovt kanske, men han har fått stå ut med mycket.
Men hur känns det nu då?
- Det känns absolut bra. Det är en väldig skillnad sedan jag satt på 140 kilo i höstas. Det känns som en stor seger. Jag är inte fången i sötsuget längre. Jag kan inte äta mer än ett par chokladbitar åt gången nu. Förr köpte vi en chokladkaka i affären som vi åt upp på vägen hem och sedan åt vi en panpizza medan maten blev klar och sedan något mer sött i värsta fall. Det äcklar mig bara när jag tänker på det. Den typen av ätande kommer aldrig mer att bli en del av mig. Men träningen kommer alltid att vara det. Istället för att tänka att de smala tjejerna på gymmet tänker på mig som tjock, så tänker jag istället att jag ska haka på i deras tempo och det är skönt när jag lyckas med det.
Vad kommer du göra för att gå ner ännu mer i vikt?
- Regelbundenheten är fortfarande svår. Särskilt när jag har ledigt från skolan. Och inte minst nu när det är juletider. Det här med att försöka äta frukost, lunch och middag på samma tider är svårt. Men att träna är inget svårt. Det ska bli mer av det. Och nya typer av träningsformer. Så nu har jag skrivit ett schema för ätandet och tränandet. Det blir lite Skalman-liv över det hela framöver.
I höstas hade du som mål att släppa skulden för din mors död, de dåliga matvanorna och hitta en väg tillbaka till livet och din familj. Och så hade du en plan att komma i dina gamla kläder för att eventuellt kunna fira jul med din familj. Hur blir det med det?
- Mina syskon och syskonbarn är de enda jag har kvar efter att mamma och pappa dog. Jag vill vara hos dem trots att vi inte haft någon större kontakt sedan mamma och pappa gick bort. Jag skulle vilja vara hos dem och jag avundas kompisar som nu pratar om att de ska vara med sina familjer över jul. Det gör det tufft att ta beslutet att inte åka till mina syskon i år heller. Jag känner fortfarande skuld för att mamma dog. Och Jag vill inte åka till dem när jag ser ut så här.
Hon fortsätter:
- Jag såg inte ut så här när jag bodde i Eskilstuna. Jag är rädd att jag blir dömd för det också. När kläderna passar mig som jag hade för några år sedan ska jag åka och hälsa på min familj igen. Först då kommer jag att känna mig redo. Först då kommer jag att ha modet.