Jag trodde att det skulle bli en skön sommar här i Loftahammar. Innan jag började som lokalredaktör här i byn såg jag framför mig en redaktion på en Rivabåt från 65 med soligt soldäck och nyhetstips som rullade in med vågorna. Istället fick jag tre kvadratmeter i tamburen på ICA, inklämd mellan grillpaket, nya E4:an och gubbar som säljer lakan.För dig Björn Lindros och alla andra som nu trott att jag agerat som någons slags stekare här ute och haft redaktion på något flytande palats på Vivassen, så vill jag meddela följande.Att skriva en artikel eller som nu en krönika är normalt sett inga problem på redaktionen i Västervik, men att göra det här ute när en tysk lite oväntat har dumpat resterna av sin veckas alkoholkonsumtion i knät på mig och vill ha pengar för det blir journalistlivet ingen lek. Det blir inte lättare av att tyskarna inte verkar prata med varandra heller och det en minut senare kommer en ny tysk med en ny påse med tomburkar. Så om du tillhör familjen från Frankfurt och läser det här, så säger jag det igen: Jag är keine pantmaschine! Verstanden? Jag försöker att vara journalist här. Under tiden försöker jag förstå om polacken som står bredvid mig vill veta vad klockan är eller vill tipsa mig om ett nytt världskrig i Vråka. Samtidigt underhåller jag två barn som väntar på sin familj och försöker att reda ut Palestinakonflikten med Rolf Ekéus på mobilen.När jag tänker på att jag kunnat välja att sitta vid lugna Tättö havsbad och skriva över en god måltid nu, så frågar någon om varför inget händer på de igenväxta adresserna på Bjursundsvägen 35 och på Hammarsvägen. Personen vill ge mig 40 spänn för grillkolen som står mitt emot mig samtidigt som jag fightas med ett stort fult flygfä som skulle få Arnold Schwarzenegger att springa till Spånga. Men allt som händer och har hänt de senaste fem veckorna håller mig på tå. Sista dagen på jobbet, så börjar jag gilla pulsen här och att hitta lösningar på de alla möjliga och omöjliga frågor jag får.Det är då jag kommer på mig själv. Jag håller på att bli som allt-i-allo-Mellström på ICA.Men det känns inte så illa ändå. Jag funderar på, som jag skrev i senaste krönikan, att föra in rådjur och Bosse bäver och company in i byn för att starta ett safari på gatorna här. De djuren kan jag nu komplettera med att fånga in den här nya flygande djurarten som jag stött på här ute den senaste tiden som känns som en kombination av Kim Jong II på steroider och en envis Bagdad Bob. Jag kan samla verksamheten runt de övergivna husen på Hammarsvägen och släppa ut djuren på Bjursundsvägen och en bit ner mot affären. Längs med Bjursundsvägen kan jag sälja ogräsmedel, grillkol och ta emot pantburkar och vara allmänt behjälplig som Källviksprofilen Anders Pellbring. Alla vinner på detta. Jag får fortsätta att vara på tå och hitta kreativa lösningar på problem och Loftahammar får en ny turistattraktion, en lugnare trafik och ett zoo. Och Wadstens och de övriga företagen i byn som vill kan få lokalproducerat kött. Det här är visserligen inte heller något lyxigt liv på en Rivabåt som jag drömde om när jag kom hit.Och Loftahammarsvistelsen har inte heller givit mig det. Jag har heller inte fått känna någon glamour. Men jag har fått känna något mycket bättre. Ungdomlighet, allsidighet och kreativitet.
