Jag avsäger mig arvet från 1968

Men partisekreteraren må vara förlåten, född som han är 1970. Han slapp undan de värsta misstagen, den värsta intoleransen som arvet från 68 förde med sig. Själv blev jag tonåring 1969 och drabbades i full effekt. Som för så många andra konservativa, vilket jag då inte hade förstånd nog att begripa att jag var, tog jag politisk ställning som en reaktion på något jag tyckte var fel - arvet från 1968. För mig som tonåring i gymnasiet konstaterade jag ganska tidigt att det var de totalitära ideologierna som ställde till mest elände för människorna - och att det var dessa som skulle bekämpas. För mig var kommunismen det stora hotet mot friheten och demokratin på samma sätt som nazismen och fascismen hade varit det några decennier tidigare. Men för det etablissemang som fanns inom den moderata ungdomsrörelsen var ett intresse för utrikespolitik och aktiv antikommunism inte populära skäl för att bli medlem och aktivera sig. Det skulle mest handla om skolpolitik och kraven på fri radio och TV. Om man skulle syssla med utrikespolitik var det frågan om ett svenskt medlemskap i EEC det skulle handla om. Framför allt fick det inte vara Vietnamkriget. Helst skulle man, förvisso, ta avstånd från Vietnamkriget och från kommunismen - men på ett diplomatiskt och lågmält sätt och absolut inte vara för USA eller tro att den sittande regimen i Saigon, med USA:s stöd, hade förutsättningar att utvecklas till en demokrati. Jag var högljudd motståndare till kommunismen, mot FNL, mot den kommunistiska regimen i Hanoi. Jag tog klar ställning för USA mot Sovjetunionen och mot Kina. Men att uttala sig för USA, för västvärldens syn på demokrati och frihet och tydligt ta avstånd från och motarbeta kommunismen var så långt ifrån det politiskt korrekta man kunde komma. Arvet från 1968 smittade av sig också på borgerligheten och inte minst på de borgerliga ungdomsförbunden. Främst på folkpartiets och centerns ungdomsförbund som till stora delar helt gled över på vänsterkanten. Europa 1968 och i början på 1970-talet var ett delat Europa. Ett Europa delat i diktaturer och demokratier. Ett Europa med såväl kommunistiska som fascistiskt inspirerade diktaturer. I Spanien satt fortfarande Franco säkert, i Grekland styrde överstarna, i Portugal styrde Salazar och hans efterföljare sedan 1930-talet. Det var lätt att hitta ungdomar som var motståndare till dessa regimer. Tyvärr var det också lätt att få dem att tro att motsatsen till fascism var kommunism eller någon form av socialistisk kamp. Vänsterns olika schatteringar skördade framgångar. Såsom övertygade antikommunister och med förhoppningen om ett ökat samarbete mellan västvärldens demokratier var vi ganska många inom MUF som ville se Estland, Lettland och Litauen som fria och oberoende och inte längre som en del av Sovjetunionen. Men på en MUF-konferens i Gimo, så sent som i början av 1980-talet fick vi klart besked från vår moderata utrikesminister Margareta af Ugglas. "Tro inte att Estland, Lettland och Litauen kan bli fria republiker. Det är lika osannolikt som att tro att Sovjetunionen ska upphöra att existera." Vi blev väldigt besvikna. Men det var den tidens anda - arvet från 1968. Idag känns det skönt att vi inte föll för trycket om vilka frågor som vi skulle driva och vilka vi borde överge. Idag känns det skönt att veta att Estland, Lettland och Litauen är fria stater. Det känns däremot bittert att Vietnam är en av världens hårdaste diktaturer och det känns milt uttryckt besvärande när stridsvagnar bemannade med ryska soldater rullar in i Georgien - 40 år efter invasionen av Tjeckoslovakien. För egen del avsäger jag mig arvet från 1968.

Jag avsäger mig arvet från 1968

I våras hävdade moderaternas partisekreterare i en debattartikel att det var moderaterna som bäst förvaltade frihetsarvet från detta år. En i sanning olycklig slutsats, även om avståndstagandet från vänsterns excesser är tydlig i inlägget.