De sitter i konferensrummet, Dina Ahmad och hennes kollegor på företaget Aquavilla på Lucerna i Västervik. Dina Ahmad, som kom till Västervik från Syrien i december 2013, har arbetat här sedan i april i år.
– När jag kom till Sverige fick jag höra att det ibland tar åtta år innan man får jobb i Sverige. När jag hörde det så tänkte jag "nej". För mig känns det inte okej att sitta still och leva på bidrag, säger hon.
Dina Ahmad är utbildad civilingenjör inom byggnadsteknik. Hon berättar att hon har studerat och arbetat parallellt sedan hon var 18 år gammal.
– Jag tyckte att det var lite svårt den första tiden när vi bodde på Lysingsbadet. Jag brukar inte bara sitta och vänta på att saker ska hända och det tog fem månader innan vi fick uppehållstillstånd.
Så fort familjen fick veta att de fick stanna i Sverige började Dina Ahmad att söka jobb.
På vägen mot anställningen på Aquavilla har hon lärt sig svenska och dessutom praktiserat på två företag, Vimmerbyföretaget Älö trä samt Svensk fastighetsförmedling i Västervik.
Praktiken hos Svensk fastighetsförmedling kunde hon kombinera med svenskastudier vissa dagar i veckan.
– Jag hjälpte till med att mäta hus och konstruera ritningar. Jag fick ett jättebra stöd från personalen på Svensk fastighetsförmedling, de presenterade mig för alla sina kunder.
Dina Ahmad fick upp ögonen för Aquavilla när hon var på en jobbmässa i Kalmar.
– Där var det en kvinna från Kalmar kommun som tipsade om företaget, så jag skickade över mitt cv. Men jag fick aldrig något svar.
Först långt senare kontaktade Aquavilla arbetsförmedlingen igen.
– De behövde en konstruktör och då tipsade arbetsförmedlingen om mig.
Dina Ahmad fick komma på intervju.
– Då sa min nuvarande chef på Aquavilla "vi tror att du är redo för att börja jobba". Jag trodde att de ville att jag skulle praktisera. Jag blev jätteglad. Första dagen på jobbet grät jag.
– Äntligen fick jag jobb efter tio månaders praktik! utbrister hon.
Dina Ahmad flydde till Sverige tillsammans med sin son Khaled Alkhaled. Hennes make Amar Alkhaled hade rest i förväg, han anlände till Sverige i september 2013. Tre månader senare kom Dina och Khaled.
– Det är svårt att fly tillsammans. Därför delade vi upp oss. Jag minns när vi kom till Västervik och skulle åka till Lysingsbadet. Det var så tomt överallt, säger hon och berättar om hemstaden Damaskus där affärerna är öppna dygnet runt.
Tiden i väntan på upphållstillstånd var tuff, även för sonen.
– Varje natt vaknade han och ville åka hem till Syrien.
Dina Ahmad tänkte att sonen skulle må bättre om han fick träffa andra barn. Hon frågade Röda korsets volontärer om råd och blev tipsad att kontakta Ekbackens förskola. Efter många om och men fick sonen börja på förskolan. Och trots det långa avståndet mellan förskolan och Lysingsbadet promenerade Dina dit med sonen tre dagar i veckan.
– Jag kommer nog att vara tacksam hela livet för att Khaled fick gå på Ekbacken. Fröknarna tyckte så mycket om honom och det händer fortfarande att de ringer till oss, bland annat för att påminna om kanelbullens dag. Han älskar kanelbullar.