"Jag var Stickans lilla hustomte"

Arne Wenell började arbeta på tändsticksfabriken 1946 och stannade på arbetsplatsen i 22 år. - Min bror var tjenis med inspektor Larsson på fabriken och han visste att det behövdes en man i förrådet. Innan dess jobbade jag tre år i Wimmerströms speceriaffär på Strömsgatan. Det var en trevlig tid.Efter tio år i fabrikens förråd avancerade Arne Wenell till förrådsförvaltare. Men han arbetade med mycket annat också. Bland annat reste han runt till olika skogar och mätte asptimmer. Asp är det ideala virket att använda vid tändstickstillverkning.- Jag var även privatchaufför åt disponent Eskil Ågren. Bilar har varit som en röd tråd genom hela mitt yrkesliv. Redan i lumpen var jag chaufför åt "högdjuren", berättar Arne Wenell.Det kunde också hända att han fick köra disponentens fru Märta till Jönköping eller Kalmar.- Arne, kan du köra Märta i dag, det är så dåligt väglag, brukade disponenten säga. Och Märta var väldigt gentil, hon bjöd på mat och var inte knusslig. Jag var tändsticksfabrikens lilla hustomte helt enkelt.Arne Wenell minns särskilt en dag på fabriken. Det var den första april i början av 1950-talet och kvällen innan hade han satt upp lappar lite överallt om att en viss A.P. Rile hade bestämt sig för att hjälpa sina svenska kollegor.- På den tiden krävdes det ransoneringskort för att köpa kaffe, men herr Rile kunde erbjuda arbetarna kaffe. Och köerna ringlade långa. När förrådsförvaltaren fick frågor om kaffet hänvisade han till mig. Jag var känd för att spexa. A.P. Rile var ett påhittat namn.Arne Wenell minns också när han fick ett igenklistrat kuvert av disponent Göte Lundström.- Jag fick order om att inte öppna brevet förrän jag kom till Hermanstorp. Där stod det att jag skulle åka och hämta revisorer som skulle kolla verksamheten. De skulle till och med kontrollera mitt arbete.En annan gång badade en kvinna naken i närheten av smedjan och den informationen spred sig som en löpeld på fabriken. Snart var det köbildning i närheten av badplatsen. Det hände också att fabriksarbetarna köpte smuggelsprit från de angörande fartygen.Plötsligt cyklar en man förbi och Arne ropar "hej Roland". Roland Sällberg jobbade också på tändsticksfabriken, i svarven. Nu är han på väg till Notholmen.- Jag jobbade på fabriken i tolv år. Det var fritt och bra. Tändsticksfabriken hade inga stämpelklockor, säger Roland Sällberg.- Disponent Ågren ansåg att stämpelkort var ett orosmoment, säger Arne Wenell och berättar att arbetsdagarna startade kvart i sju och slutade halv fem.Lönen var låg, Roland Sällberg tjänade mindre än fem kronor i timmen på 1960-talet. När han bytte arbetsgivare steg timlönen till sju kronor.- Det var ju en exportindustri och de jagade pengar. Lönen var inte bra, säger Arne Wenell.Både Arne Wenell och Roland Sällberg arbetade på fabriken tills den stängde den 28 juni 1968. De berättar om den ditresta disponenten Strympel som kallades dödgrävaren och som lade ner tändsticksfabriker i Kalmar, Mönsterås och Västervik.Arne Wenell hjälpte till med avvecklingen och tjänstgjorde ända fram till den första december 1968. Efter det fortsatte han att arbeta i förrådet på Fisksätra varv, som tog över fabriksområdet, i två år. Sedan följde många år i polisens tjänst, som ansvarig för polisens bilar.

"Jag var Stickans lilla hustomte"

I dag är det 40 år sedan Westerviks tändsticksfabrik, Stickan, lades ner. Vi följde med Arne Wenell till tändsticksområdet.