Shpresim berättar om den där vinterkvällen i början av 90-talet. Familjen bodde i flerfamiljhuset i utkanten av Lysingsbadet. På campingen hade det under en tid bott många flyktingar, men successivt hade de flyttats till andra förläggningar. Familjen hörde till de sista som var kvar. Det var mörkt, ensamt och tråkigt när det ringde på dörren.
Den som ringde på var Lena Petersson, som genom åren gjort sig känd för sitt engagemang för flyktingar.
– Hon hade med sig blommor och choklad, berättar Shpresim.
Viktigast var ändå att familjen fick se att det fanns människor som brydde sig.
Vi träffar Shpresim och hans fru Shpresa ("Det är som de svenska namnen Inge och Inga, förklarar de. Maskulina och feminima böjningar av samma namn.) dagen efter att Shpresim deltagit i en demonstration till stöd för ensamkommande afghanska ungdomar på Sergels torg.
– Jag vill göra samma sak för andra, som vad några svenskar gjorde för oss. Jag vet vad det betyder när någon visar sitt stöd, säger han.
Deras historia innehåller liknande dramatik. 1994 fanns ett utvisningsbeslut från Sverige. I det läget erbjöd kyrkan en fristad. Tre familjer fick under tre månader bo på Johannesgården som räknas som ett kyrkorum. Polisen respekterade kyrkofriden, och familjerna kunde leva där samtidigt som det pågick ett politiskt spel.
Den gången slutade det med att regeringen utfärdade en amnesti för kosovoalbanska barnfamiljer. Man hänvisade till humanitära skäl. Familjerna hade väntat på beslut om uppehållstillstånd i flera år.
Från den tiden minns Shpresim framförallt mottagandet från svenskarna.
– Det kom en man, som hade en gård, till oss varje dag. Han hade med sig mjölk till barnen.
Det är länge sedan nu. Åren har gått. Snart har paret levt halva sitt liv i Sverige.
Vi träffas i deras hus i södra Västervik, där de lever ett typiskt Svenssonliv.
Båda har jobbat inom industrin under många år. Shpresim på Totebo, och Shpresa först på Electrolux och fram tills nyligen på 3M. Barnen är vuxna och har bildat familj.
Men det var inte så här de hade planerat sitt liv en gång i tiden. Omständigheterna har spelat in på många sätt.
I början av 90-talet började deras hemland Jugoslavien falla samman i interna stridigheter. Shpresim var inkallad till tjänstgöring i den serbiska armén i kriget mot Kroatien som försökte bryta sig ur. Istället valde familjen, som var kosovoalbander, att fly.
Planen var att ta sig till Norge, och därifrån vidare till släktingar i USA.
Färden gick med buss genom Europa. Efter några dygn var familjen utmattad. Flykten hade skett brådstörtat, man hade inte hunnit packa ordentligt.
När man kom till Sverige och Helsingborg föreslog Shpresim att de skulle stiga av.
– Min fru frågade mig "men vem känner du här".
Båda rycker på axlarna för att markera att de inte hade några släktingar eller vänner i Sverige.
Det var kanske det som gjorde att de till slut blev Västerviksbor. Det var här de tillbringade flera år på flyktingförläggning, och så smått hade börjat rota sig när uppehållstillståndet kom. En handläggare på Migrationsverket höjde på ögonbrynet när familjen förklarade att man inte planerade att flytta till någon större stad. Det fanns inga släktingar som väntade i Stockholm.
Släkten är utspridd över hela världen: Belgien, USA, Kanada, Schweiz och Nya Zeeland. Paret Hashimi säger att de räknar sig som svenskar. När de är ensamma pratar de fortfarande kosovoalbanska, annars svenska. De besöker Kosovo någon gång varje år, och de har några tv-kanaler från hemlandet.
– Men det är mest för att se fotboll, säger Shpresim.