I god tid, ett par hundra meter före stoppskylten vid Hyttan, började busschauffören Anastasios Lazaridis, 35, från Västervik att bromsa in sin stora Raskenbuss.
- Inget hände. Det var ren isgata. Bussen bara fortsatte glida trots att jag körde i högst 30 km i timmen, berättar Anastasios från sin sjuksäng på Universitetssjukhuset i Linköping där läkare nu gör allt som står i deras makt för att försöka rädda hans krossade vänsterfot.
Nere vid stoppskylten vid E 22 hade en långtradare just haft stora problem. För att få stopp tvingades dess chaufför att bromsa genom att köra emot mitträcket.
- Också han hade dessförinnan kanat flera hundra meter på riksväg 40 ned mot E 22. Han kom och besökte mig dagen efter på sjukhuset och berättade hur jäkligt också han hade haft.
Bakom långtradaren vid stoppskylten stod en liten röd personbil med en dam vid ratten.
- Jag hann tänka mycket när jag och med 28 passagerare kom glidande med bussen, ned mot den stillastående personbilen och lastbilen framför. Jag insåg att bilen skulle bli väldigt platt om jag klämde ihop den mellan mig och långtradaren, säger Anastasios Lazaridis.
Gång på gång försökte Anastasios få bussen ut i snön åt höger, men framhjulen styrde inte på isgatan. Damen i personbilen hann under dessa sekunder snabbt backa en meter och körde sedan fram vid sidan av långtradaren. Det räddade henne.
- Förmodligen såg hon i backspegeln bussen komma glidande.
Anastasios Lazaridis har tagit illa vid sig av många anklagande och enligt honom felaktiga kommentarer på VT:s hemsida i samband med tidningens rapportering från olyckan:
- Vissa påstår rena lögner om hur jag skulle ha kört och att jag skulle ha kört på även personbilen. Jag var aldrig emot den.
Strax innan bussen med våldsam kraft smällde in i den massiva truck som var upphängd bak på långtradarens släp skrek Anastasios Lazaridis högt "håll i er" till alla passagerare i bussen. Ingen mer än han själv skadades i olyckan.
Först sedan Anastasios Lazaridis sett till att en sjuksköterska i bussen tagit ansvar för evakueringen av de åkande började han känna den fruktansvärda smärtan från den söndertrasade foten, där trucken på lastbilen skurit som en kniv in i bussen.
Han satt fastklämd med underkroppen i mer än en timme i tio minusgrader och fick flera morfinsprutor av läkare innan han kunde klippas loss.
- Jag hade nog tur som körde en hög Raskenbuss. Hade jag kört en låggolvad Link-buss, av den typ som kör bland annat till Överum, hade jag fått lastbilens truck i ansiktet i stället för över underbenet.
Borde man ha vintertidtabeller?
- Visst kunde det finnas lite mer tid på vintern. Men tidtabeller är inget vi måste hålla till varje pris, det är mest en riktlinje för oss. Säkerheten går alltid först. Vi kör aldrig fortare än väglaget tillåter.
Är den aktuella platsen ofta livsfarligt hal?
- Absolut. Det ligger en vattenfall precis till vänster om vägen där. Jag tror att den extra höga fukthalten i luften gör att det bildas mycket is på vägen just där.
Vägansvariga började salta och sanda först vid 07.30-tiden. Är det tillräckligt?
- Det är alldeles för sent. Då har alla morgonbussar redan kört förbi platsen.
- Jag vet inte om de vill spara, men på en sådan här plats borde man bara vräka ut sand och salt. Var tredje timme dygnet runt. Alla tunga fordon polerar ju snön när de bromsar in.
- Bara en olycka som denna kostar betydligt mer än att sanda här dygnet runt.