Det började med en kväll på herrgården i Storebro. Jan-Gunnar Johansson hade arbetat några år på båttillverkaren Storebros fabrik i Västervik. Nu behövde de folk för att färdigställa en order till Libyska staten: 120 båtar skulle färdigställas. Ordern motsvarade ungefär en årsproduktion i Västerviksfabriken.
Det fanns en stor skillnad mot andra ordrar. Båtarna skulle till stora delar byggas på plats i Libyen. Under ett år hade fem anställda varit nere i Libyen, nu var det dags för avlösning.
Jan-Gunnar Johansson var 35 år då. Han hade familj i Sverige, men hade precis tagit lån till ett nytt hus.
- Det här var ett sätt att finansiera lånet, berättar han.
Vad tänkte man då om Libyen?
- Det vi fick veta var att Gaddafi då och då gjorde utspel mot USA, men det var inget man reflekterade över. Man såg det inte som farligt.
I oktober 1980 gjorde han och hans arbetskamrater flygresan Växjö-Köpenhamn-Aten-Benghazi.
När Jan-Gunnar Johansson berättar om den vardag som kom att möta honom så verkar landet då inte varit någon polisstat där människor levde i fruktan.
- Som jag minns det så var de flesta Libyer ganska positivt inställda till Gaddafi. Han lät libyerna få del av landets oljeinkomster, men jag minns en person som var kritisk till Gadaffi.
Vad var han kritisk till?
- Sättet som Gaddafi kom till makten. Den förre kungen tvingades fly till Italien.
Svenskarna fick ändå en påminnelse om att det inte var något vanligt land de vistades i. Säkerheten i landet skärptes under året efter att Gaddafi utsatts för ett mordförsök.
För att skrämma upp sina motståndare lät regimen arrangera en offentlig avrättning på idrottsstadion i Benghazi.
Jan-Gunnar Johansson reste till Libyen tillsammans med ytterligare en anställd från Västerviksfabriken, och tre från Storebrofabriken. I en plåthangar skulle båtarna monteras för att senare transporteras till de libyska sjöscouternas anläggning i Benghazi.
På plats fanns även pakistansk och grek-cypriotisk arbetskraft. Grek-cyprioterna, som också kom från en båtindustri, tillverkade skroven, och svenskarna monterade inredningen. Inredningen kom i containrar från Storebros fabriker i Sverige.
Det var här som Jan-Gunnar först fick se det som verkar störa honom mest från tiden i Libyen: resursslöseriet. Båtarna stod för stora ekonomiska värden - men hanterades trots det ovarsamt.
Inredningen i containrarna tömdes snabbt. Komponenterna tömdes ut i fabriken huller om buller, och ofta slogs trädetaljer sönder. Båtsnickrarna från Storebro fick lägg mycket tid på att renovera detaljer innan de kunde monteras i båtarna.
När båtarna var färdigtillverkade fanns det inte båtvaggor till alla. Istället ställdes de direkt på golvet i hangaren eller direkt på marken utomhus. Utomhus var de exponerade för väder och vind. Då inte minst den ständigt närvarande sanden.
Jan-Gunnar Johansson visar upp en bild från en båt där hela styrpulpeten är täckt med sand. Han undrar hur motorn skulle fungera vid en sjösättning.
- Under tiden jag var där sjösattes aldrig en enda av båtarna vi tillverkade, berättar han.
Gästarbetarna bodde i en mindre stad i närheten av Benghazi. Lägenheterna var byggda av italienare, och saknade inga bekvämligheter. Där fanns kyl, frys och air condition.
Luftkonditioneringen orsakade att Jan-Gunnar Johansson fick uppsöka libysk sjukvård. Kontrasten mellan den 40-45 gradiga temperaturen utomhus och den svala lägenheten gav honom en lunginflammation.
- Jag blev väldigt vänligt och bra bemött på vårdcentralen.
Hygienen i Libyen verkar det inte ha varit något fel på. Storebroarbetarna drack av kranvattnet från dag ett, utan att dra på sig någon magsjuka. Maten lagade gänget själv för det mesta, men att äta ute var inga problem.
Vid några tillfällen var de hembjuda till libyska arbetskamrater. Bostäderna hade bra standard, och de bjöds på god mat.
- Däremot fick vi finna oss i deras seder och bruk. Kvinnorna var inte närvarande, man kunde möjligen skymta någon kvinna i hemmet. Inte heller barnen var med.
Gaddafi styr Libyen utifrån en ideologi där han förenat islam och socialism. Socialismens röda färg är ersatt av grönt. Precis som kinesiske ledaren Mao sammanfattade sin ideologi i "Maos lilla röda" så hade Gaddafi skrivit en grön bok. I Tripoli finns "Gröna torget" som en parallell till "Röda torget" i Moskva.
Visst småföretagande är tillåtet, men Jan-Gunnar Johansson såg ett exempel där staten slog ner ett mindre företag.
- När vi kom dit fanns det regeringsbutiker, men även små livsmedelsaffärer. Vi brukade handla hos en arab som hade en liten butik med varor som han importerade. De försökte övertala honom att butiken skulle bli en regeringsbutik, men han försökte stå emot. En dag när vi kom dit var entrén till butiken igenmurad.
Storebroarbetarna var långt ifrån de enda utländska gästerna. Jan-Gunnar träffade svenska arbetare från företag som Skanska, Volvo och Telub. Bredvid båtvarvet fanns en påsfabrik som drevs av jugoslaver. I bostadsområdet fanns det ryssar som jobbade på ett militärt flygfält.
De utländska gästerna kunde röra sig fritt. Sex dagar i veckan arbetade de från sju till fem. Fredagen var ledig. Då var det bönedag i Libyen. Svenskarna brukade använda dagen till avkoppling på stranden, men Jan-Gunnar Johansson berättar även om längre resor i Libyen.
Tillsammans med några grek-cyprioter packade han in sig i en buss för att resa till den antika ruinstaden Syrena.
- Folk tror inte att det finns något att se i Libyen, men det finns massor.
I november 1981 avslutades Jan-Gunnar Johanssons tid i Libyen. Anställningen blev en månad längre än väntat. Libyerna "hittade" inte svenskarnas pass.
Skulle du vilja återvända dit?
- Inte som det är nu, men jag har faktiskt tittat på några gruppresor dit.
Tills vidare får han nöja sig med att studera regionen där han jobbade via Googles flygbilder på datorn. Han zoomar in över Benghazi, som är Libyens näst största stad. Han visar centrum för oss, och en mindre sjö där man testkörde några båtar.
Så scrollar han flygbilderna så vi kommer mot stadens utkanter.
- Ser ni byggnaderna där? I den hangaren jobbade jag. Ser ni? Det ligger fortfarande båtar utanför.
Kan det vara av båtarna som ni byggde?
- Jag vet inte, men jag tror det.