"Rutiner är avgörande. Jag försöker hålla mig till det jag har planerat, även när lusten saknas", säger Johan.
Johan jobbar som sjuksköterska och känner en stark drivkraft i att hjälpa patienter som lider av psykisk ohälsa. Han har själv gjort ett imponerande arbete med att förstå sig själv.
Vi ses en eftermiddag över en kopp kaffe. Metaforerna är många, liknelserna kloka och orden kommer utan motstånd när han berättar om hur det är att leva med psykisk ohälsa.
– Jag har alltid haft ett kaos inuti. Men det var i vuxen ålder som jag började förstå vad det handlade om.
Johan har ADHD och fick som ung vuxen även bulimi. Maten blev ett sätt att hantera det han inte kunde kontrollera.
– Bulimin har varit ett sätt att ta kontroll. Det var mycket i livet som jag inte kunde styra, men vad jag stoppade i mig, det kunde jag påverka.
Johan är sensitiv, tar lätt in andras känslor men att leva med en känslighet som ibland kan bli överväldigande har lärt honom mycket. I rollen som sjuksköterska har hans erfarenheter blivit en tillgång.
– Jag har ju känt det där “gråa”, jag vet hur det känns när livet tappar färg. Det gör mig mer lyhörd för mina patienter.
En vändpunkt blev när han fick börja i terapi där man arbetade med känsloreglering och medveten närvaro. Han beskriver hur han lärde sig att förstå vilka känslor som är grundläggande, som sorg, rädsla, glädje och vilka som är sekundära, reaktioner vi ofta lärt oss.
Som när ilska kommer i stället för sårbarhet, eller skuld i stället för sorg.
– Rädslan är obehaglig, den vill man inte vara kvar i så man skapar ett kompensationsbeteende. Jag har tidigare försökt byta ut känslor. Men i terapin fick jag lära mig att känslor inte är farliga. Att det är okej att stanna kvar i det som gör ont. Att inte fly.
Han beskriver det som att lära om hjärnan, likt Pavlovs hundar – fast tvärtom. Att han kan behöva utsätta sig för situationen om och om igen tills kroppen fattar att det inte är farligt.
I dag är Johan mer stabil, mycket tack vare medicin mot ADHD och de känslomässiga verktyg han fått i terapin.
Och det går. I dag är Johan mer stabil, mycket tack vare medicin mot ADHD och de känslomässiga verktyg han fått i terapin. Träning och kontinuitet håller ätstörningen på avstånd.
Men han vet att det krävs arbete, varje dag.
– Rutiner är avgörande. Jag försöker hålla mig till det jag har planerat, även när lusten saknas.
Johan är självkritisk, men också stolt över den han blivit.
– Jag dömer inte människors känslor. Jag försöker ha en generös människosyn och det är jag stolt över, säger Johan.