Det var nämligen lillebror Jörgen Berg som donerade sin ena njure för att Anne-Lie skulle bli frisk.
- Jag hade inga betänkligheter. Jag visste att det inte fanns någon mer än jag inom familjen som kunde donera. Dessutom jobbar jag med färdtjänst och kör sjukresor och ser ofta människor som går på dialys och hur de mår, säger Jörgen.
Anne-Lie Berg har varit njursjuk sedan hon var 13 år och successivt blivit sämre. I slutet av 2008 fick hon veta att hon skulle behöva få en ny njure inom två år för att slippa dialys.
Brodern Jörgen fick frågan ganska omgående och en omfattande utredning inleddes.
- De tog blodprover, testade min njurfunktion och en massa andra saker. Det tog nästan ett år, berättar han.
Jörgen tog en stor risk när han valde att donera en njure. Förutom risken som alltid finns med en stor operation där man sövs, kan det hända att hans egna, enda, njure i framtiden slutar fungera. Eller att något av hans barn behöver få en ny njure. Då blir det omöjligt för honom att donera.
- Den diskussionen kom aldrig upp, om jag verkligen skulle göra det. Jag hade hundraprocentigt stöd från min fru och mina två barn.
Anne-Lie ältade inte heller riskerna med operationen. Detta trots att hennes och Jörgens pappa genomgick en njurtransplantation som inte gick bra. Han avled på Sahlgrenska - bara 44 år gammal.
- Det är klart att sådant känns. Men samtidigt kände jag att jag inte kan påverka situationen. Det som händer det händer. Och det här var något jag var tvungen att göra för att få möjligheten att bli frisk och slippa ett liv med dialys, säger Anne-Lie.
Den 17 november 2010 genomfördes transplantationen. Syskonparet åkte tillsammans till Sahlgrenska i Göteborg där de fick dela rum under hela vistelsen. På plats i Göteborg den dagen fanns även deras storasyster, som efter många nervösa timmar fick beskedet att allt hade gått bra.
- Vi hade en jättetrevlig vecka och kom varandra närmare. Även om vi gick igenom en jättegrej så var det faktiskt trevligt, säger Anne-Lie.
Operationen gick bra. Jörgen fick inga andra biverkningar än smärta i operationssåret. Hans kvarvarande njure började genast jobba på att öka sin kapacitet.
För Anne-Lie var det jobbigare. Hon mådde riktigt dåligt av själva operationen men njuren hade börjat arbeta och hon repade sig sedan snabbt.
- I dag mår jag jättebra. Läkarna säger att det är en kanonnjure jag har fått. Sen har det säkert betydelse att jag var i så bra kondition inför operationen. Jag fick möjlighet att träna två timmar i veckan på arbetstid i stället för att vara sjukskriven.
Hur känner du för din bror efter det han har gjort för dig?
Annelie tystnar och tänker. Hon blir märkbart rörd.
- Det går inte att tacka för en sådan här sak, man vet inte vad man ska säga. Vad säger man mer än tack? frågar hon.
Jörgen känner inget behov av att överösas med tacksamhet.
- Jag vill inte ha en massa ryggdunkande eller höjas upp till skyarna. Jag känner inte att "fy vad bra och duktig jag är". Det här är något jag har haft möjlighet att ge och då gjorde jag det. Jag vill bara att folk ska veta att den här möjligheten finns, säger han.