Koncentrerat lugn trots hektiskt tempo

Det är måndag eftermiddag och kvällsgänget har nyss anlänt. Det är undersköterskan Fredrik Flink och sjuksköterskan Jessica Konrad som ska ta hand om kirurg- och ortopedpatienterna medan undersköterskan Anita Birgersson och sjuksköterskan Mattias Holst tar sig an medicinpatienterna. Lissie Johansson ska jobba i luckan och kommer att bli det första ansikte som möter besökarna på akuten den här kvällen.Tempot är redan intensivt och personalen förflyttar sig i rask takt mellan väntrum, undersökningsrum och expedition. Men stämningen är god och personalen verkar inte tycka att arbetsbelastningen är värre än vanligt. Många jobbar på akuten just för att de trivs med tempot och det oförutsägbara.- Det som är så roligt med jobbet är att man inte har en aning om vad man går till. Jag tycker inte om när det är för uppstrukturerat eller för lugnt, säger Anita Birgersson, som jobbat på mottagningen i några år efter ett förflutet inom djur- och jordbruksvärlden.Lissie Johansson är mottagningens veteran. Hon har jobbat på akutmottagningen sedan den öppnade för mer än 30 år sedan - och aldrig haft några planer på att byta jobb.- Man kan inte ha ett bättre jobb! Det är omväxlande och lärorikt och man lär sig något nytt varje dag. Jag har haft roligt hela tiden, slår hon fast.Personalen jobbar systematiskt och betar av de väntande patienterna utifrån hur akuta deras besvär är. Det råder ett koncentrerat lugn. Men plötsligt händer det saker. Sofie Brodin kommer inrusandes, bärandes på sin elvaårige lillebror Joachim. Han har en blodig handduk virad om vristen. Pojken får genast komma in på ett rum och strax därefter kommer hans mamma, Åsa Brodin, inspringandes efter att ha parkerat bilen.Joachim berättar om hur han cyklat på sin minicross och skadat sig.- Stödet åkte in i foten, berättar han och visar upp ett djupt, otäckt sår i vristen. Jessica Konrad tvättar av såret och ser snabbt att det måste sys. Joachim verkar lugn trots detta besked. Det han är mest orolig för är bedövningssprutan. Men allt går bra och när läkaren Joachim Starck lägger lokalbedövningen och syr ihop hans sår grimaserar han lite - men klarar det galant med mammas stöd.Nu börjar det bli fullt på mottagningen. De röda upptaget-lamporna lyser utanför alla rum och det ställer till det när Katarina Rydén från Öndal kommer in med kraftiga ryggsmärtor. Hon kan varken stå eller sitta, och en brits får rullas fram till henne i korridoren. Där får hon ligga i väntan på att det ska bli hennes tur. Men just nu orkar hon inte bry sig om att personal och patienter passerar henne hela tiden.- Det känns helt ok att vänta här i stället för i väntrummet. Jag får åtminstone ligga, säger Katarina Rydén.I ett av de större rummen ligger Helen Gustavsson från Figeholm. Hon skadade sin tumme i en mc-olycka på Gotland några dagar tidigare och nu har hon blivit uppmanad att uppsöka akuten i Västervik eftersom det kan bli fråga om operation.- Det jobbigaste är att vänta. Jag har inte ätit sen klockan sju i morse och det börjar kännas, säger hon.Klockan är halv fem och snart ska i alla fall väntan vara över. Helen ska skickas på operation och få dropp. Personal från ortopeden kommer och hämtar Helen, som själv reser sig från britsen och får promenera till avdelningen. Hennes besök på akuten är avslutat.I genomsnitt passerar 50 patienter per dygn akutmottagningen. Åkommorna kan vara allt från småkrämpor till allvarligare tillstånd. Äldre människor med höftleds- och handledsfrakturer är vanligt. Andra har problem med buk, leder eller skelett. Patienter med bröstsmärtor eller andningsbesvär är också sådana som ofta passerar akutmottagningen.Ibland inträffar en större olycka. Då blir det hektiskt på mottagningen när alla insatser ska samordnas. Det är främst vid olyckor som personalen kan uppleva att jobbet, trots att det är meningsfullt, känns tungt rent psykiskt. Inte minst då barn är inblandade.- Då gäller det att inte engagera sig personligt. Men vi följer alltid upp vad som har hänt vid ett senare tillfälle, säger Ulf Axelsson som är biträdande avdelningschef.Klockan är åtta på kvällen när ambulansen ringer in och meddelar att man är på väg in med en bebis som haft feberkramper. På mottagningen förbereder man mottagandet och ringer efter en barnläkare.Ambulansen rullar in och nio månader gamla Hilma Kahn lyfts ur sin bilbarnstol. Föräldrarna Marcus och Mathilda Kahn har haft hela den åtta mil långa resan från Lönneberga på sig att smälta vad de just har varit med om. Men de är fortfarande skärrade. Särskilt pappa Marcus, som var ensam hemma med Hilma när hon började skaka i feberkramper. Anfallet varade bara några minuter, men det räckte. Nu märks inga spår av vad som har hänt. Hilma är nöjd och glad där hon sitter inlindad i sin rosa morgonrock och flörtar med personalen. Hon får komma in på akutrummet där tempen tas. Barnläkaren Lotta Lindeberg kommer in och ställer frågor om Hilmas tillstånd. Mathilda och Marcus svarar så gott de kan.Eftersom det är första gången som Hilma drabbas av feberkramper vill Lotta Lindeberg att hon ska stanna över natten för observation och provtagning.En ny ambulans kommer in och en äldre man med andningssvårigheter läggs bara några meter från Hilma, bakom draperiet. Det låter otäckt och eftersom Hilma mår bra nu flyttas familjen till ett annat rum i väntan på att få flyttas till barnkliniken.Just att ha det så trångt att bara ett tunt draperi separerar patienterna, är något som inte personalen tycker känns bra. Men problemen med den trånga mottagningen kan snart vara lösta. I mitten på nästa vecka väntas landstingspolitikerna ta det definitiva beslutet om den ombyggnad man länge gått och väntat på. Klockan är halv tio och snart är det dags för kvällsgänget att gå hem. Det har varit en lugn dag - trots att måndagar brukar vara hektiska. 21 patienter har passerat mottagningen de senaste åtta timmarna. Men på en akutmottagning kan allt hända och lugnet kan när som helst bytas ut mot kaos. Man vet aldrig. Och det är det som är spännande.