Koppning ? en blodig hälsokur
Bara i Helsingfors finns ett tiotal officiella kopperskor, specialister på att tappa blod för att förbättra hälsan och välmåendet hos sina besökare. Sanna Ilmarinen driver en bastu öppen för allmänheten i de gamla arbetarkvarteren i stadsdelen Berghäll.
En bra dag har hon upp till åtta kunder som genomgår den en timme långa behandlingen. Mest är det en äldre kundkrets. Men många unga människor är nyfikna och tycker att det är spännande.
? Under sommaren har en jag en massa svensexor bokade. De tycker att det är kul att utsätta sin kompis för något som är omtalat och lite skrämmande, som ett mandomsprov, säger Sanna Ilmarinen.
Men syftet med koppning är helt enkelt att må bättre ? att rensa kroppen på gammalt blod för att den ska producera nya blodkroppar. Under tre veckor efter behandlingen bildas nya blodkroppar, fler än normalt. Människor med reumatism och ben-, huvud- eller ryggvärk söker koppning som botemedel. Friska människor tycker sig nå ett välbefinnande.
? Idrottsmän brukade förr i tiden tappa blod en vecka före tävling. Man mår bra och känner sig stark, säger Sanna Ilmarinen.
Hon visar vägen uppför en trång trappa till övervåningen i sin bastulokal. Här finns en smal korridor med omklädningsrum och bastu på varsin sida. Den vedeldade bastudoften som möter en är trivsam. Rummen är spartanskt inredda med trämöbler. Hon ger mig ett glas saft.
? Det är bra att dricka vätska både före efter, upplyser hon.
Men först är det lite bastu som gäller. Hettan ska sätta fart på blodcirkulationen och ta fram de yttersta små blodkärlen i huden.
När jag kommer ut från bastun ska jag lägga mig naken på mage på en plastöverklädd brits. Själv har Sanna Ilmarinen tagit på sig stövlar, ett förkläde i galon och gummihandskar.
Hon börjar med att placera ut ett 40-tal sugkoppar på noggrant valda delar på min rygg, armar och ben. Hon pumpar ut luft med en röd rund gummiballong som sitter på varje kopp och huden i koppen liksom bågnar utåt ett par centimeter. Det ser ut som om kroppen är täckt av röda golfbollar på peggar.
Sedan tar hon bort sugkopp för sugkopp och slår hål i huden med ett metallverktyg. När hon trycker på en knapp gör små rakbladsvassa eggar åtta små snitt i huden. Därefter lägger hon tillbaka koppen över såret. Det är härifrån blodet tappas. Det gör inte ont, det sticker bara till.
Sugkopparna fylls sakta, och när hon tar bort dem blir det här en blodig historia. Blodet rinner över hela ryggen och britsen, och Sanna Ilmarinen spolar bort det.
Sugkopparna desinficeras efter varje behandling och det finns ingen smittrisk under behandlingen. Möjligen drabbas man av lättare yrsel.
? Om någon är i allmänt dålig kondition eller har dåligt blodtryck så görs självklart ingen koppning. Men klarar du av att basta så är du välkommen till koppning, säger Sanna Ilmarinen.
Koppning har länge varit en del av den nordiska folkmedicinen. I Sverige har den försvunnit helt i dag, men fortfarande hittar några svenskar till bastun i Berghäll.
? Jag har folk från Stockholm som kommer hit och de säger att det inte finns några ställen där, säger Sanna Ilmarinen.
Det är mycket märkligt, tycker hon. För finländare betraktar inte koppning som något hokus pokus. Det är sedan länge accepterat som en seriös behandling.
? Finnar gör inget stort nummer av det. Och som tur är har det inte funnits några människor som gjort popkonster av det heller. Men alla har väl sina små ritualer, medger Sanna Ilmarinen. Förr i tiden var en kopperska oftast en äldre kvinna i byn som tappade herrar på blod. På den tiden använde man kohorn. På toppen av hornet sög man ut luften så att det blev undertryck och blod pressades fram ur huden.
Koppningen är en finsk tradition som förs vidare från generation till generation. Även i mitt egen finska blod finns spår av koppning. På min mammas sida finns en släkting som var kopperska.
Sanna Ilmarinen har lärt sig konsten genom kurser och av en äldre kvinna.
? Det är mycket viktigt att läran förs vidare från en gammal kopperska.
Så jobbar vi med nyheter