Krigsbarn kräver hjälp från finska staten
Många kämpar efter 60 år fortfarande med svåra trauman.
Foto: ANDERS STEINER De finska krigsbarnen måste få rehabilitering av finska staten. Jag ger mig inte förrän vi får det, säger Leila Ulvemo, ordförande i Ostkustens finska krigsbarnsförening och även i Riksförbundet. Magnus Jägerhorn är också finskt krigsbarn och berättade i söndags på föreningens möte i Västervik om Finlands krigshärjade historia och om sina egna upplevelser.
Foto: Fotograf saknas!
? Kriget kostade oss en väldigt stor intellektuell förlust. Matematikerna dog först och fick inga barn.
Han säger att kriget verkar som en hämsko som försenar utvecklingen.
? Finland har ändå klarat sig bra och ligger före Sverige i medicin och teknik. Men det har tagit 60 år att komma om ett land som varit skyddat.
I krig drabbas de oskyldiga hårt.
? Först anfalls militära mål, sedan kraftstationer, sedan skolor. Barn är alltså nummer tre på listan, säger magnus Jägerhorn och drar paralleller till Nordosetien och skolan i Beslan där hundratals barn hölls fångna av terrorister.
Många finska barn åkte fram och tillbaka mellan Finland och Sverige flera gånger. Leila Ulvemo som är ordförande i Riksförbundet finska krigsbarn åkte elva gånger.
? Men jag åkte frivilligt för jag var älskad av två mammor, säger hon.
Andra var inte lika lyckligt lottade och återvände till Finland och fullständigt kaos, som hon säger. Krigsbarnen skulle vara snälla, lydiga och tacksamma, först för att de fick komma till Sverige och tas om hand. Sedan när de kom tillbaka till Finland såg man lite snett på dem för att de kom med fina nya kläder. Men att de var trasiga inuti ville ingen se, de skulle bara vara tacksamma.
? Denna eviga tacksamhet! Den har jag lagt av mig. Men jag är tacksam mot mina fosterföräldrar.
I föreningen träffas de som har liknande erfarenheter.
? Vi pratar av oss och vi gråter ihop och vi skrattar ihop. Det är här bland finnungarna som jag har hittat hem.
Det största traumat för de finska krigsbarnen är att de skiljdes från sina syskon.
? Tanterna kom och sa att ?den söta lilla flickan ska jag ha? och så slet de loss oss. Det var mer regel än undantag att vi inte fick vara med våra syskon.
Det fanns ingen medveten vilja att göra barnen illa, men på 1940-talet fanns inte den medvetenhet som finns i.dag.
? Det är viktigt att svenskarna får upp ögonen för att vi finns och att det inte är Sverige vi kräver på vare sig pengar eller hjälp utan det är Finland.
Leila Ulvemo har pratat med Finlands omsorgsminister Liisa Hyssälä om att krigsbarnen behöver rehabilitering för sina separationstrauman.
? Krigsinvalider och krigsveteraner har fått rehabilitering. Vi får omsorg i Sverige, men den rehabilitering som har med kriget att göra anser jag att Finland ska stå för. Det har vi pratat klarspråk med ministern om.
Det är viktigt att prata, säger Leila Ulvemo.
? Prata på! Gör det tio gånger och gå vidare. Jag tror på försoning med dem som hittade på det här, för annars kan vi inte klara oss.
? Kan Nelson Mandela försonas så måste vi kunna.Fotnot: Den 26 april 2005 kommer ett monument över krigsbarnen att uppföras vid svensk-finska gränsen. Det är då 60 år sedan de finska krigsbarnen korsade gränsen vid Haparanda/Torneå. Då kommer den finska presidenten Tarja Halonen och den svenska ambassadören i Helsingfors. Även den svenska kungafamiljen är inbjuden.
Så jobbar vi med nyheter