Kriminalvårdare - komplext yrke

Mycket har förändrats sedan Tommy började 1984. Yrkesrollen har utökats från vaktande, till både stödjande och vårdande. Därmed har arbetssituationen som kriminalvårdare blivit än mer komplex.
Vårdaren ska både vara ett stöd för den intagna, men samtidigt kontrollera genom att visitera och ta urinprov. Inne på anstalten kan vårdarna också gå igenom bostadsrummen som cellerna kallas.
- Man måste kunna handskas med rättigheterna. Jag har sett de flesta anstalter. Man kan prata om taggtråd och murar, men den viktigaste säkerhetsaspekten är vi, säger Tommy Petersson.

Att det tillkommit fler kvinnor inom kriminalvården ser Tommy Petersson och hans chef Åsa Lindberg som positivt.
- Det är det bästa som har hänt, det ger en annan miljö, menar Tommy Petersson.
- Men det handlar inte om könet utan personen. Det finns ett spektra. Man måste kunna visa att man är arg eller glad. Och kunna be om ursäkt om man har klampat på, för det händer, säger Tommy.
Kriminalchef Åsa Lindberg påpekar hur viktig yrkesidentitet är i rollen som kriminalvårdare.
- Det är lättare om man känner trygghet i sig själv. Att kunna sätta gränser på ett schysst sätt, utan att man blir övertydlig, säger hon.

Man satsar mycket på internutbildning och konflikthantering, men det tar tid för att få in en rutin.
- En sak är att gå på kurs och sedan att stå öga mot öga med en intagen som inte vill in i sin cell. Det är alltid sista steget att gå in och bryta situationen. De andra nio stegen, på en skala från ett till tio, är att samtala. Vad är problemet? Hur löser man det? De flesta går att nå, säger Tommy.
Kriminalvården samarbetar med såväl socialkontor som tingsrätt. Samtidigt sker utbildning och vård på anstalten. Ofta är det de vardagliga sakerna som tillhör de svåraste att lära sig, som att betala räkningar.
- Den intagne ska inte stå på trappan med en påse i handen när den är klar. Det känns döskönt om jag vet att den intagne har bostad, sysselsättning och fortsätter sin behandling efter muck, säger Tommy Petersson.
Båda trivs med sitt jobb inom kriminalvården.
- Ja, jag har jobbat i 19 år och skulle aldrig varit kvar om jag tyckt det var rysligt. Jag har aldrig tänkt, fy ska jag gå till jobbet, när jag vaknar på morgonen. Jag tänker, va roligt, en ny dag som man aldrig kan planera, säger Åsa Lindberg.
Men på frågan om de tar med sig jobbet hem funderar båda en stund under tystnad.
- Om man säger att det är inga problem, då ljuger man. Då är man ju en stålman. Vårt jobb går ut på ständiga möten. Det är samtal, prata, möten. Om man kom hem nollställd vore det ju hemsk, säger Tommy.
- Alltid bär man med sig något. Men bär man inte med sig möten hela livet?, undrar Åsa Lindberg.