Krisens effekter på pensionssystemet

Med anledning av att AMF Pension kanske kommer att minska på pensionsutbetalningarna kan det vara läge att se över det svenska pensionssystemet. Sverige befinner sig i likhet med övriga världen i en djup finanskris och enligt ekonomiska bedömare på väg in i en djup och långvarig, kanske flerårig, lågkonjunktur. En så här global ekonomisk kris har inte världen skådat sedan finanskrisen i början på 1930-talet. Den följer samma mönster som då, ändrade regler för kreditgivning som leder till att människor inte kan betala tillbaka på sina amorteringar. Den globala ekonomiska krisen sätter nu hela det ekonomiska systemet på prov. För svensk del kommer det finanspolitiska ramverket med överskottsmål och utgiftstak att ställas inför hårda prövningar. I stort sett varje dag kommer besked om företag som tvingas minska sin produktion och därmed sin personalstyrka. De sociala skyddsnäten i samhället riskerar i denna situation att fallera under trycket av människor som kommer att vara hänvisade till olika former av ekonomisk ersättning från de sociala försäkringssystemen. Ett av dessa försäkringssystem är pensionssystemet.Vad blir det för konsekvenser för pensionerna med en sönderfallande världsekonomi? För att få perspektiv och djupare förståelse för de förestående konsekvenserna kan det vara nödvändigt att gå tillbaka till den 1 juni 1998 då riksdagen fattade beslut om att reformera pensionssystemet mot bakgrund av att ATP-systemet var otillräckligt med tanke på framtida förändringar i samhällsekonomin och den demografiska utvecklingen. Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna var alla med om att besluta om den nya pensionsreformen som trädde i kraft den 1 januari 1999. Det nya pensionssystemet kan beskrivas som ett tredelat blocksystem, där den statliga pensionen utgör den understa byggstenen, ovanpå denna finns tjänstepensionen och överst är det frivilliga pensionssparandet placerat. Den statliga pensionen delas i sin tur in i inkomstpension, som beror på inkomsten, och premiepension, som placeras i värdepapper. Den enda försäkran som finns i det nya pensionssystemet är garantipensionen.Det har med det nya systemet blivit svårare att beräkna storleken på pensionen. Det kommer utav att pensionen gjorts beroende av hela livsinkomsten och inte bara de 15 bästa åren som var fallet med det tidigare ATP-systemet. En viss del av pensionen har förbundits till avkastningen hos fonder, och inkomstpensionens storlek bestäms utifrån hur många som blir pensionärer och hur den svenska ekonomin utvecklas i stort. Det är särskilt premiepensionen som ska ifrågasättas. Det kan inte vara meningen att medborgarnas pensionspengar ska användas som spekulationskapital på börsen. Därför borde det finnas någon inbyggd mekanism i systemet som reglerar det insatta pensionskapitalet.En fråga svenska folket bör ställa sig är vad händer med de pengar som var och en sätter av för kommande pensioner. Vilket ansvar tar politikerna för medborgarnas pensioner? Kanske måste staten gå in och garantera insatta medel och skapa spelregler för vad som får göras med dessa. Om premiepensionen ändå ska fortsätta att utgöra en del i pensionssystemet bör det kanske förekomma någon form av öronmärkning av de aktiefonder som ska vara placerade på premiepensionsmyndighetens lista på valbara fonder. För att praktiskt genomföra detta borde antalet insättningsfonder minskas från flera hundra till ett tiotal. Pensioner ska inte bygga på ett lotterispel. Det får heller inte vara så att storleken på pensionen bestäms utifrån om det är en låg- eller högkonjunktur när pensionen tas ut av medborgaren. Därför är det även i den här frågan som rör människors pensioner viktigt att det finns ett väl fungerande ekonomiskt regelverk som styr upp och kontrollerar kapitalet.