Leif Call avlivar skrönorna om Lunds by

1980 flyttade Leif och hustrun Gunnel från Mantorp till Gunnels föräldrahem i Lunds by, Gladhammar. Leif som redan släktforskat i flera år var inte sen att ta sig an byns och familjen Mårtenssons historia, det vill säga hustrun Gunnels släkt. - Jag hade kommit så långt som det var möjligt med min egen familjehistoria och tänkte att det nu var dags att ta mig an Gunnels, förklarar han. Per Olsson (1630 -1692) är den person man brukar utgå från när byns historia ska berättas. Han var en bonde från Gladhammar, en namnkunnig och aktad man i sin hembygd, förklarar Leif. Han var nämndeman och blev så småningom riksdagsman och utsågs även till bondeståndets talman. I egenskap av det sistnämnda fick han bevista ett kungligt dop. Karl den XI:s son, prins Karl Gustaf, skulle döpas och Per Olsson utsågs till fadder och kom att bli något av en gunstling hos kungen. Per fick tillåtelse att i sin hemsocken Gladhammar välja ut ett lämpligt hemman som förläning och valet föll då på Lunds skattehemman, som dessförinnan tillhört kronan. Per och hans hustru fick bo skattefritt på gården livet ut. Paret fick många barn men flera av dem nådde aldrig vuxen ålder. Arvet fördes ändå vidare av en son och två döttrar (egentligen genom mågarna, eftersom kvinnorna inte ansågs myndiga vid den här tiden) . Efter Per Olssons död började de bygga egna bostäder i Lund. 1740 var alla åtta hus färdigbyggda och samtliga byinvånare var då barn och barnbarn till bonden Per Olsson. Ända fram till 1890 var samtliga familjer i byn på olika vis släkt med varandra. Än i dag har fem av sju hushåll släktband. En flitigt berättad historia om Lunds by som Leif Call vill ta död på är att Per Olsson skulle ha haft åtta döttrar som han lät bygga de åtta husen till. - Jag vet egentligen inte hur den där vandringssägnen har uppstått. Så många döttrar hade inte Per Olsson och hade han haft det är det fullkomligt osannolikt att samtliga skulle ha överlevt sin barndom. På den tiden dog man ju av sjukdomar som man lätt botar i dag. Före Per Olssons tid ska en prästgård ha legat vid bäcken och namnet Lund kommer av att man tror att platsen har använts som offerlund. Byn blev heller aldrig skiftad, vilket innebar att marken brukades gemensamt av de boende i byn fram till 1920. Ännu pågår gemensam jakt. - På måndag börjar ju älgjakten och tre av jägarna är ättlingar till Per Olsson, säger Leif Call. Under sitt forskningsprojekt har Leif träffat på en rad spännande människoöden. I kapitlet Sant och Sånt berättar han om några av dem. En intressant kvinna - som till en början bodde i Gladhammar men på äldre dar flyttade till Lunds by - var barnmorskan Rosalie Stiehl. Hon var den första barnmorskan i Gladhammars socken och fick därmed mycket att göra. - Hon var runt i torparstugorna och förlöste ungar jämt och ständigt, förstår man av de gamla dokumenten, säger Leif. - Hon flyttade hit från Stockholm och var verksam som barnmorska i 40 år. Hon behöll sin utpräglade stockholmska och ska ha varit vänlig men mycket bestämd. Rosalie Sthiel kom till Gladhammar på 1870-talet och var tillika Gunnels mammas mormor. Ett roligt fynd man gjorde vid bodelningen efter Gunnels mormor Anna Mårtensson 1961 var små tygpåsar med aska. Tygpåsarna kom från Gunnels mamma Thyra och mostern Sigrid. Askan var rester av barnens allra första klädesplagg. Enligt gammal sed brändes kläderna men askan sparades så att man skulle kunna plocka fram den om barnet blev sjukt. - Då skulle man blanda askan med blod från mammans lillfinger och ge det till barnet. Genom det skulle barnet bli friskt, säger Leif. Leif Call har mycket att berätta om "Lunden" och dess historia, liksom om Gladhammar. Men den nyfikne får alltså bärga sig till nästa höst då boken, på drygt 200 sidor, kommer ut.

Leif Call avlivar skrönorna om Lunds by

Skrönorna om Lunds by är många. Det förklarar Leif Call som forskat om denna lilla ort i Tjust i drygt 20 års tid. Nästa höst ger han ut boken "Mårtenssons på Lund", som berättar byns historia.