Levande fornminnen håller på att kvävas ihjäl

Landskapshistorikern Claes Siöstedt, Västervik står på vandringsleden mellan Vråka och Västra Ed. Han tittar bekymrat på två stora ekar intill leden. Han har just stoppat ner måttbandet sedan han mätt en av dem i brösthöjd, den mätte fem meter och fem centimeter runt om.
- Den här eken slog förmodligen rot under Gustav Vasas tid, säger Claes Siöstedt. I 500 år har den klarat sig, men nu är den hotad. Granar har planterats alldeles för nära och sly växer upp runt omkring och under den. Insläppet av solljus minskar och den börjar redan dö. Här ska man hellre fälla än fria träden intill ekarna.
Eken vi tittar på klarade alltså 30-åriga kriget och var en riktig bjässe redan när Carl von Linné adlades i mitten av 1700-talet, men nu kanske den dör på grund av konkurrens från träd som är småpluttar i jämförelse.

Ett par tusen år efter att inlandsisen hade smält bort, för cirka 9 000 år sedan, började eken att etablera sig i det som sedan blev Sverige. Ekarna fick småningom kungligt skydd, Magnus Ladulås landslagslag från 1347 skyddade eken eftersom den kunde användas till skeppsbyggen. Gustav Vasa skärpte lagen och all ek, undantaget adelns marker, omfattades
.
- Bönderna ogillade givetvis förbudet att fälla ek, säger Claes Siöstedt. De stora ekarna skuggade och hindrade växtligheten. Därför försökte man på alla sätt, utom att hugga ned dem, ta död på ekarna. Ofta hittar man spår efter eldar på gamla ekar. Först 1875 fick alla jordägare fritt använda sina ekar.

Livet i och på en ekjätte är mycket omfattande. Uppskattningsvis 1 500 arter av insekter, lavar, mossor och svampar är beroende av ekjätten som livsmiljö. De specialiserar sig på olika delar av trädet samt unga, gamla och döda delar av eken. Därför ska döda grenar som fallit ner lämnas kvar. Det myllrar av liv. Där finns givetvis ekoxen men också läderbagge, ekträdlöpare, fjärilar som mjölbagge, lavmätare, ekfly, lavar som parknål, gammelekslav, hjälmbrosklav...

- Alla förstår hur viktiga jätteekarna är för den biologiska mångfalden, dessutom är de mycket vackra och som sagt levande fornminnen, säger Claes Siöstedt. Att rädda dem är inte så svårt och ingen större kostnad. Allt man behöver göra är att röja runt och under dem så att ljuset släpps in och sedan beta eller regelbundet röja marken. Hembygdsföreningar skulle kunna adoptera jätteekar och sköta dem. Där hästar hålls intill ekar måste det till skyddande stenar eller stängsel.

Levande fornminnen håller på att kvävas ihjäl

Massor av levande fornminnen i Tjustbygden hotas av kvävningsdöden! Det är jätteekarna som trängs undan av andra träd och dör av brist på utrymme och solljus. Stora biologiska värden står på spel eftersom det lever upp till 1 500 organismer på en enda ek!