Fredrik Norén och Anna Ström. Av hänsyn till eleverna de jobbar med vill mobila teamet inte visa sina ansikten i tidningen.
Vi kan kalla henne Anna. En flicka som får svårt att komma till skolan i början av högstadiet. Det börjar med att hon försvinner från lektionerna och börjar vandra i korridorerna. Så småningom är hon helt frånvarande. Skolan slår larm och mobila teamet kopplas in. Teamet får till sig att Anna har svårt rent fysiskt att ta sig till skolan – och börjar med att helt enkelt köra till hemmet för att hämta henne. Men de inser snabbt att ingen har pratat med flickan själv om vad som egentligen är problemet. När teamet kommer är hon borta. Hon har sprungit och gömt sig.
– Vi anade att det inte bara handlade om att faktiskt ta sig till skolan. Vi fick börja med att berätta för henne att vi inte ska tvinga henne till något. Vi sa att hon fick vara med och bestämma, la upp en plan och tog det i små steg, berättar Fredrik Norén, en av tre specialpedagoger i mobila teamet.
Exemplet är hämtat ur verkligheten, men vi har förändrat detaljer i berättelsen för att inte lämna ut barnet.
Det första steget kan vara att ta sig utanför dörren. Vid nästa besök sätter man sig i bilen med barnet. Tar en tur runt skolan. Tränar på att ta sig hemifrån, utsätta sig för sociala sammanhang. Barn kan få öva sig på att vara i skolan, fast i lokaler där det inte befinner sig några andra barn. Få undervisning på distans under en period. Små, små steg under lång tid.
Men allra först behöver man bygga upp en tillit, en relation. Ibland är den första kontakten en sms-konversation, där någon i teamet skickar en bild på sig själv innan de ses.
– Barnen kan ta stegen på grund av att de litar på oss. De vågar prova när de litar på att vi lyssnar på dem när de säger nej, verbalt eller med kroppen, säger Stina Dunge, specialpedagog.
Kollegan Cathrine Grönkvist, som är socialpedagog, fyller i;
– Herregud vad man slitit sitt hår och tänkt, vilken tid det tar! Men det måste få ta tid. Vi måste stå kvar, även när vi får svaret att "jag har för mycket ångest idag, det går inte". Men imorgon kanske det fungerar. Det gäller att inte ge upp.
I media kallas de här barnen och ungdomarna ofta för hemmasittare. I det mobila teamet pratar de om elever med "problematisk frånvaro". En grupp som vuxit det senaste decenniet. Sedan några år tillbaka är det teamets största arbetsområde. Teamet jobbar mot grundskolan, och har just nu 20 uppdrag mot elever med en problematisk skolfrånvaro.
Det betyder dock inte att det bara är 20 elever som har hög frånvaro. Gruppen kopplas in först då en skola slagit larm och bett om särskilt stöd. Det finns många fler elever som är borta mycket, och mobila teamet känner att de egentligen skulle behöva vara fler – och att det skulle behövas ett ännu större fokus på problemet.
Under de senaste åren har de dessutom sett att den problematiska skolfrånvaron sjunker ner i åldrarna. Idag möter de även barn på låg- och mellanstadiet som slutat komma till skolan.
– Det här handlar inte om barn som inte vill gå till skolan. De vill gå dit, men de är slutkörda. Som jag ser det är det ganska likt en utmattning, säger Cathrine Grönkvist.
Vad säger eleverna ni möter om varför de inte kommer till skolan?
– Det är så olika så det går nästan inte att svara på. Men det de har gemensamt är att de bär på en stor oro, som har blivit ett undvikande, säger Fredrik.
De flesta eleverna är fullt medvetna om vad som förväntas av dem och ser frånvaron som ett misslyckande. Ytterst sällan är det så att eleverna inte vill, inte bryr sig.
– Ofta handlar det om elever som presterat rätt bra. Många har varit en tillgång i klasserna, de har varit duktiga och en bra kompis, säger Cathrine Grönkvist.
– Väldigt ofta är de omtyckta av både lärare och kompisar, fyller kollegan Fredrik Norén i.
Cathrine Grönkvist och Stina Dunge. Av hänsyn till eleverna de jobbar med vill mobila teamet inte visa sina ansikten i tidningen.
Ibland går det bra i de lägre klasserna. Men när kraven över tid höjs orkar de inte längre. Kanske har det sammanfallit med en tids frånvaro, och då är det svårt att komma tillbaka och ta ifatt den missade undervisningen. Många tycker det är svårt att veta vad de ska säga till sina kompisar när de kommer tillbaka. Det kan i sin tur spä på oron och ångesten.
En stor del av de som mobila teamet har kontakt med har, eller får senare, en npf-diagnos.
Är det något i skolmiljön som förändrats, som gjort det svårare för de här barnen?
Kollegorna i mobila teamet funderar.
– Det borde inte vara något som är värre nu jämfört med för tio år sen. Men vi har ju förändringarna i läroplanen. Betygssystemet som tidigare bara hade MVG, VG och G har idag fler steg och det är svårare att få högsta betyget A jämfört med MVG. Känslan är att pressen de unga sätter på sig själva har ökat, säger Fredrik Norén.
Han nämner också sociala medier, som i sig inte har med skolan att göra, men innebär en ökad press för ungdomarna.
Exakt vad som är grundkärnan i problemet, och vad mer som skulle behöva göras, finns inte entydiga svar på, enligt teamet.
– Det pågår en diskussion både nationellt och internationellt, och det kommer mer och mer forskning, men vi har inget facit. Det känns som att vi är i ett stadium där vi uppmärksammar problemet när det väl händer – men vi vet inte hur vi bäst förebygger det, säger Cathrine.
De konstaterar samtidigt att det är många som engagerar sig. Skolan jobbar hårt för att barnen ska komma dit, att de ska lyckas när de väl är där. Föräldrar kämpar för att deras barn ska gå till skolan.
– Är det väldigt jobbigt är även föräldrarna ganska trötta. Det är mycket möten, och de har ett livspussel som måste gå ihop. Ofta blir familjerna ganska isolerade. Både för att man till slut inte orkar träffa folk, och för att det kan vara svårt för barnen att åka hem till andra.
"Skolan kan inte vara utanför skolan", eleverna måste vara där, enligt skollagen. Kunde det underlätta för några elever om de inte måste vara i skolan – om de fick undervisning på distans till exempel?
– Ja, jag tror att det skulle underlätta för vissa barn att slippa vara i det där stora sammanhanget, säger Fredrik.
– Men är det verkligen en lösning på sikt. Hur skulle det bli om alla satt hemma? invänder Cathrine.
– En period kanske det kunde vara en lösning för några elever, säger Anna.
– Ingen av oss vuxna skulle vilja sitta i ett rum tillsammans med 25 andra när vi ska lära oss något. Jag är jätteglad för mitt kontor, säger Fredrik, och tillägger;
– Under pandemin märkte vi att vissa elever fick bättre resultat i skolan. Medan vissa fick sämre.
Fredrik Norén tror att vissa elever skulle gynnas av att få plugga på distans.
Gruppen konstaterar att man "fortfarande famlar lite". Problematisk skolfrånvaro är en komplex fråga.
Men varningstecknen går ofta att se tidigt.
– Ofta säger föräldrar att barnen hade svår separationsångest under förskoletiden. Många har haft långa perioder av att det varit väldigt svårt att lämna barnen. Det är något vi är nyfikna på att titta närmare på.
Just nu arbetar mobila teamet mycket med fall där barnen redan hunnit isolera sig och hamna långt från skolans värld. Men i deras uppdrag ingår också att jobba förebyggande. Finns det tecken ska man gå in tidigt, för att undvika något som i slutändan innebär ett stort lidande för barnet.
– Det är viktigt att lyssna på varandra. Både att skolan lyssnar på föräldrar som ser tecken, men också att föräldrarna lyssnar på skolan. Att lita på varandra, säger Anna Ström.