Maria Lachan, Kenneth Lind, Roland Fridleifer och Björn Blomstrand har tjocka handskar och rejäla förkläden på sig. Den femte kursdeltagaren är tyvärr sjuk i dag.
Det är varmt i den lilla smedjan och det är svårt att prata med bankandet i bakgrunden. Gösta Nilsson och jag går ut ett tag, ut till verkstaden där hans smidessaker finns. Gösta Nilsson säger att en av deltagarna, Maria Lachan, kom hit första gången som en novis men att hon är väldigt duktig nu.
Gösta köpte smedjan i Hyttan 2006. Han var 14 år när han började som lärling hos en smed som hette Valle och de nu 85-åriga händerna är smutsiga och rejäla. Riktiga smedhänder.
- Jag tror inte att vem som helst kan bli järnsmed, det gäller att välja rätt järn och veta hur varmt det ska vara. Det är trevligt att vara med det här gänget, smed är ett ensamt yrke.
När Gösta Nilsson började arbeta som smed smidde han mycket hästskor och verktyg till jordbruk. I dag är det mer prydnadssaker som ljusstakar och hängare han bankar till ute i smedjan. Yrket har förändrats och är på utdöende, säger han. Förr var det hårda tider med långa dagar. Men att lägga järnen på hyllan är inte ett alternativ.
- Ska jag sitta hemma och dricka kaffe och läsa Västerviks-Tidningen hela dagen? Det gäller att tacka ja till livet.
Maria Lachan gick en kurs i smide på Medborgarskolan för två år sedan och sedan dess har hon smitt hos Gösta. Hon säger att den största utmaningen är att "få järnet åt rätt håll" och att veta hur man ska slå.
- Man får banka och slå, det är lite primitivt. Man får en respekt för hantverket, istället för den här slit- och slängkulturen. Man börjar värdesätta hantverket mer. Och så finns det en tjusning med att skita ner sig.
Att komma in i Göstas smedja är som att ta ett kliv tillbaka i historien. Där golvplankor saknas är det stampat jordgolv och kvar är den gamla bänken som smedjans första ägare föll rätt över när han dog, knappt 60 år gammal. På en kortvägg hänger hästskor från smedjans barndom och Gösta visar ett till synes oskyldigt verktyg som man brukade avliva grisar med.
Elden där Gösta och hans lärlingar lägger järnen är mellan 900 till 1300 grader varm och det gäller att smida medan järnet är varmt. Kenneth Lind gör krokar som han ska hänga sina fiskenät på och efter några slag med hammaren lägger han in järnet i elden igen.
- Det är heta grabbar och tjejer här, skrattar Roland Fridleifer när han tar ut järnet ur elden för att banka på det som ska bli en bockhornshängare.