- Det blir en mysig tvårummare med ett vattentätt skott mitt i båten, berättar Sven som ännu inte kan säga när starten sker.
Det skottet sitter bakom nedgångsluckan och sluter till den bakre halvan av båten, boutrymmet, hermetiskt när Sven går upp och ned genom luckan. Allt för att inte en överbytande våg ska kunna dränka sovplatsen.
Just detta inträffade den senaste resan, kort efter avfärd från Irland och gjorde båten kall och drypande av fukt under lång tid.
- Den tre meter långa båten blir 1, 80 bred. Jag är 1, 67 lång och ska ha kojen på tvären akteröver. Båten får dubbla, något snedställda roder som tillsammans med likadant skotade segel ständigt ser till att båten går på rak kurs i förhållande till vindriktningen.
- Skulle vindriktningen plötsligt ändras hör jag det direkt på grund av ett nytt ljud från vågorna som tar betydligt längre tid på sig att ändra färdriktning.
Det är ännu inte klart varifrån starten ska ske, men troligtvis blir det från Tasmanien söder om Australien. Där stämmer både vindar och strömmar. En halv knops medström ger en bonus på tolv extra distansminuter per dygn.
- Jag skickar båten dit ned med fartygscontainer. Där är jag på rätt breddgrad och seglar sedan österut, söder om alla stora kap i världen tills jag återkommer till Tasmanien, säger Sven Yrvind som har ett 30-tal sponsorer som hjälper honom med tjänster och produkter.
- Det är säkrare att segla så långt söderut eftersom inga fartygsstråk finns här nere.
Ett minikraftverk finns med. Det kan både vevas med händerna och trampas med pedaler. Till yttermera visso ska överbyggnaden förses med solceller, som också laddar batterierna.
- Det blir mörkt många timmar under resan och då behövs el till både lanternor och strömsnåla LED-lampor för att jag ska kunna läsa böcker.
Båten kommer att väga 1, 5 ton och får ett djupgående på en halvmeter. Skrovet är byggt i lätt och isolerande divinycell med stor inneboende flytkraft.
- Jag behöver inte dyka så djupt när jag en gång i veckan tvättar botten ren från beväxning.
Segelbåten kommer att ha två små master, vilka är flyttbara till fyra olika masthål. Vid undanvind står masterna i bredd i två hål långt föröver, med saxade segel. På kryss står en mast föröver och den andra akteröver.
- Blåser det inte alls har jag "foilpropellern", säger Sven. En anordning som likt stjärtfenan på en delfin viftar upp och ned och därmed alstrar fart genom vattnet.
Det unika med fenan är att den kan drivas av vågkraft, även gammal sjö, långt ute på havet. Trots total bleke kan båten tack vare vågrörelserna ändå tuffa fram med någon knops fart.
Vattenförsörjningen har Yrvind löst genom att låta bommarna, som seglen rullas in i, samtidigt utgöra hängrännor, varifrån seglens regnvatten rinner ned i behållare. En kraftig skur ger 100 liter och Sven klarar sig bra med en halvliter per dag.
Yrvind tar med sig endast en minimal sjukvårdslåda, innehållande ett fåtal mediciner.
- Det har aldrig hänt något förut. Dessutom tycker jag det är betydligt farligare att ha en massa nödutrustning med sig än att inte ha det. Då slappnar man av. Man både förbereder sig och kämpar bättre utan en massa nödutrustning.
- Man vet att man helt enkelt måste reda ut alla nödsituationer på egen hand. Livlina är alltid a och o.
- Få människor känner hopplösheten mer än de som kommer upp till ytan efter att ha snubblat överbord, och ser sin båt sakta segla i väg i en stilla passadvind med självstyrningen inställd på Tahiti.