Margot tycker inte hon har något att klaga över
Det är inte många som arbetat så hårt som Margot Andersson, fiskaredottern från Östra Eknö som blev fiskarehustru på Flatholmen. Hon var gift i 14 år och fyrabarnsmor innan hon fick elektricitet i huset - rinnande vatten kom långt senare. Hon arbetade med fisk och redskap, rodde ut och mjölkade korna, såg till de övriga djuren, satte potatis, hässjade hö, ystade, kärnade smör...
Pigg och positiv. Ett långt och mycket arbetsamt liv under ytterst hårda förhållanden har Margot Andersson, Flatholmen, bakom sig. Men det är inget hon framhåller på något sätt och trots allt slit är hon både pigg och positiv.
Foto: Fotograf saknas!
- Jag visste inget annat om, så det var ett naturligt liv för mig.
Nu är hon änka, 87 år och trots sitt hårda yrkesliv i skärgården är hon pigg, vital och positiv. Hon har inga planer på att bryta upp från ön.
- Vad skulle jag göra i stan? Nej, jag tänker bo kvar här på Flatholmen så länge jag kan. Här är allting bra, jag har fullt upp att göra och jag behöver inte ens åka och handla. Jag bara ringer handlare Lundén i Gunnebo på onsdagen och så kommer min granne Åke Nilsson och bär in varorna i köket på fredagen.
Åke Nilsson har också en hydrokopter, en trygghet under vinterhalvåret. På ön finns också svägerskans son, fiskaren Håkan Andersson och hans hustru.
Så där lekande lätt, som Margot Andersson får det att låta, kanske det inte är att bo ensam i ett hus ute på en ö i skärgården. Men det är nog bra mycket lättare än det liv hon är van vid från förr.
Hon föddes i en fiskarefamilj på Östra Eknö och hade tre bröder och tre systrar. Alla tre bröderna omkom i en olycka i samband med fisket, bara en återfanns. Det var 1942.
År 1945 flyttade Margot Andersson den korta biten till Flatholmen och blev hustru åt Harald Andersson, som var fiskare i alla dagar och som hörde till en fiskarsläkt sedan många generationer på den lilla ön utanför Helgerum.
När hon lämnade Eknö bodde långt över 100 personer på ön, det fanns affärer och skola. På Flatholmen bodde över 25 personer. Nu bor det fyra personer året runt på Eknö och sex på Flatholmen. Då var det liv och rörelse i fiskeläget, inte bara på sommaren, men det fanns inte så många stunder att njuta av den underbara miljön.
- Då var det gott om fisk och Harald fiskade främst strömming, men det blev även flundra och abborre, och lite torsk till husbehov, ål är det ont om runt Flatholmen.
Margot Andersson var inte med ute på havet, hon hade sysslor hemma så det räckte.
När Harald ropade över radion att VK 25 var på väg in, tungt lastad med strömming kunde klockan vara fem på morgonen. Då gick Margot ner till skötboden och eldade. Det behövdes värme för ibland kunde VK 25 bära med sig både ett och två ton silverglänsande strömmingar.
- Det tog sin tid att bena av skötarna, många timmar ibland och visst blev det kallt om händerna, säger Margot Andersson, på sitt anspråkslösa sätt.
Sedan skulle gubben ha mat innan han tuffade upp till Västervik med fisken. För Margot hade dagen bara börjat. Före 1961 fanns ingen el. Rinnande vatten och avlopp kom långt senare. Om inte dagsljuset räckte till fick man ta till ljus eller fotogenlampa.
Fyra barn skulle skötas och skickas till skolan på Eknö, vatten in och slask ut och så var det korna. Tillsammans med grannen, svägerskan Eva, hade hon två kor i ladugården. På sommaren var de ute på bete på Lökholmen, Äppleholmen eller Måsö.
- Vi turades om att mjölka varannan dag. I början fick vi ro till holmarna och mjölka om somrarna men sedan hade vi aktersnurra på ökan. Mjölken gjorde vi åt själva. Det som inte dracks upp gjorde jag smör och ost utav.
Under sommaren skulle hö bärgas för att täcka vinterbehovet. Hon och maken, barn och grannar rodde runt och slog hö, hässjade fraktade hem med pråmen och bar upp från bryggan till skullen över ladugården.
På den lilla odlingsbara plätten som finns på Flatholmen samsades familjerna på ön om utrymmet i potatislandet.
Höns och grisar skulle ha sitt och så skulle alla fiskeredskapen, rensas och hängas upp så att de var klara att sättas ut på kvällen igen. Innan elen kom måste kött och fisk saltas för att hålla sig. När Haralds föräldrar, som de delade hus med, blev till åren fick Margot ta hand om dem. Så nog hade hon att göra dagen lång.
Korna fanns kvar på ön till 70-talet och då hade Margot Andersson fått både toalett inne och rinnande vatten och hon hade vant sig vid komforten som elektriciteten bjöd på.
- Den 20 december 1961 började elmätaren att ticka. Det blev en fin och alldeles speciell jul. Vi hade i god tid monterat upp lampor och köpt oss en tv-apparat och till julen samlades släkten här och tittade på tv för första gången.
Ett långt liv i hårt arbete under förhållanden som är närmast ofattbara idag räcker inte för att få Margot Andersson att klaga. Det närmaste klagolåt hon kommer när hon tänker efter på hur livet tedde sig förr är:
- Det var inte så näpet alla gånger...
Flatholmen
Flatholmen är endast 150 x 350 meter med högsta punkt tio meter över havet. Den har stora öppna vatten runt om men havet ser man inte, hela horisonten täcks av barrskogsklädda stränder. Ön är nämnd första gången 1544, då en utö till Marsö. År 1797 fanns, på en karta, fyra markeringar för bebyggelse på ön. Jordbruk, värt namnet, är en omöjlighet på Flatholmen. Fisket, framför allt efter strömming, har alltid varit viktigast. År 1880 fanns sex fiskare med 140 skötar. Namnet Flatholmen speglar inte öns utseende och har troligen en annan betydelse ursprungligen. År 1750 skrevs namnet "Flaaholm". Källa: Kalmar läns museum
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!