Marie Sjögren från Odensvi har ett tufft år bakom sig. Under loppet av ett halvår förlorade hon sin syster Anette och sin mamma Ruth. Båda hade cancer och att se framför allt systern tyna bort och bli sämre och sämre var hemskt. Marie stod båda väldigt nära, och de hade i alla år pratat med varandra dagligen.
– Jag tror inte jag förstår än att ingen av dem finns längre.
Systern var bara i 60-årsåldern men fick tjocktarmscancer som spred sig i kroppen. Hon var sjuk i totalt fyra år innan hon somnade in den 7 november förra året. Marie – själv sjukpensionär – var hos sin syster nästan varje dag för att hjälpa, stötta och vårda. Ofta åkte hon direkt till sin mamma Ruth efteråt, som ju också hon var svårt sjuk.
När det stod klart att Anette och Ruth inte skulle klara sig blev de lovade hjälp från den palliativa vårdenheten vid Västerviks sjukhus. Och så blev det, till en början. Trots den svåra situationen kändes det tryggt och bra. Men i augusti förra året fick de plötsligt beskedet att den palliativa enheten skulle upphöra.
– Det var en undersköterska som ringde och sa att "nu stänger de ner här, det finns inte pengar".
Systern ville bo hemma, och fick i stället hjälp av hemtjänsten och personal från vårdcentralen. Många av de som hjälpte Anette var duktiga, enligt Marie, men saknade den kompetens som specialistutbildad personal på en palliativ enhet har. Det handlade dels om bemötande, dels om smärtlindring. Anette plågades av svåra smärtor på slutet och det fanns ingen som såg till att hon fick tillräckligt med morfin.
– Vi hade ju fått veta från den palliativa enheten att man inte ska behöva ha ont sista tiden i livet. Vi visste att hon skulle dö, Anette visste att hon skulle dö. Jag sa till hemtjänsten att hon behövde mer morfin, men de fick inte ge. Så då gav jag henne det. Jag borde ha skrivit upp det, men det visste jag inte. Vad skulle jag göra? Skulle hon behöva ligga därinne och ha skitont, och vara arg?
Marie berättar också att hemtjänsten tog bort det nattvak som först sattes in, under de sista veckorna i Anettes liv. Först de sista dygnen fick hon återigen någon som satt hos henne dygnet runt.
– Hemtjänstchefen tyckte väl att det var vi i familjen som skulle ställa upp. Men det gjorde vi ju ändå. Vi kan ju inte ställa upp hur mycket som helst.
För mamma Ruth var sjukdomsförloppet annorlunda. Hon ville inte bo hemma, utan önskade komma till den palliativa avdelningen på slutet, eller bo på Annagården. Men där fanns ingen plats – förrän Ruth var för sjuk för att flytta dit.
Under sitt sista halvår i livet skrev Ruth en insändare i VT, där hon kritiserade det borttagna nattvaket för dottern. "Min svårt sjuka dotter har inte lång tid kvar i livet. Någon tog bort nattvaket, hur kan någon bestämma det? (...) I övrigt är personalen underbara. Men måste ändå fråga: ska det vara så här i livets slutskede?"
I april somnade Ruth in, 86 år gammal.
När Anette och Ruth hade behövt den palliativa vården som mest fanns den inte där. Marie tycker att det är bedrövligt. Hennes mamma och syster hade dött oavsett, men de hade fått en mer värdig sista tid i livet.
– Jag skulle själv vilja ha en palliativ avdelning och vara där om jag får en sådan här sjukdom. Det, eller dödshjälp.
Enligt regionrådet Mattias Adolfson (S) är det verksamheten själv som tagit beslutet att pausa enheten, vilket vi berättat om tidigare.
– Min bild är att det slutade ett antal medarbetare och så hade man svårt att rekrytera nya. Den palliativa vården bedrivs nu på respektive vårdavdelning, så som det var före 2018. Vi har en geriatrisk klinik som är länsöverskridande och ska stötta verksamheterna i det.
Enligt den anhöriga vi pratat med har personalen i hemtjänsten och på vårdcentralen inte tillräcklig kompetens för att bedriva palliativ vård.
– Det är beklagligt att höra, och det är en fråga där vi får dra erfarenheter och lyssna på patienterna. Det är en viktig berättelse och en viktig erfarenhet. Det finns ett jobb att göra när det gäller samverkan mellan kommunen och regionen. Man har kommit rätt långt, men det finns alltid mer att göra.
Vad gör ni som politiker för att den palliativa enheten ska öppna igen?
– Vi håller oss uppdaterade om läget, och trycker på. Uppdraget ligger kvar om att öppna så fort det är möjligt.
Vi har sökt sjukhuschef Sibylle Loo.