När jag tänker på Hus och Hem tänker jag så klart på mitt eget hus, i första hand. Timmarna med byggbyxorna på har under de senaste två åren varit betydligt fler än timmarna i vanliga byxor.
När vi köpte det där lilla huset i kärret visste vi att vi troligen inte skulle bo där resten av livet. För litet, för få rum, för liten trädgård ...
Problemet är att vi byggt så mycket på det att det kommer kännas oerhört sorgligt när vi väl säljer. Vi har byggt in oss. Ut med allt det gamla och in med det nya. Alla ytor, kök, badrum, tvättstuga, uteplats, är renoverat i vår smak.
Och med vår smak menar jag mest min frus. Eller, vi har mötts halvvägs, som det heter. Jag har ett ordningssinne som balanserar på gränsen till onormalt. Jag vill ha rena ytor. Vita ytor. Få möbler. Vita möbler. Typ nordisk design som möter någon slags bild av ett lantligt hem med stora ljusa ytor.
Min fru är färg. Hon är den experimentella av oss. Hon vill ha jordiga färger. Och pastell. Samtidigt. Stearinljus och färgglada soffkuddar till förbannelse.
Det handlar ju om att kompromissa. Jag tjatade till mig vitbetsade trägolv i köket och hallen och fick betala med ett löfte om brun-vit-randiga tapeter i samma rum. Köksluckorna var vita när jag såg dem framför mig, innan de satt på plats. När de satt på plats såg jag att de var ljusgröna. Tapeterna i sovrummet blev antikblommiga istället för vita, soffan blev mörkgrå och prydd med färgglada kuddar istället för vit och vita kuddar, ja ni fattar ...
Bygget upphör liksom aldrig. Jag tror ni med hus känner igen er. När det ena projektet är klart känner man tvånget att börja på det andra. När jag beklagade mig över byggtröttheten till en kollega sa han: du har byggt i två år säger du, jag har byggt i tjugotvå, det slutar aldrig.
Det kändes så där. Det slutar aldrig. Ibland saknar jag lägenheten. Går något sönder finns alltid någon att ringa och det kostar sällan mer än gratis. Går något sönder nu kostar det i bästa fall 11 000 plus moms, inklusive rotavdrag.
Friheten är ju det som gör att man står ut. Man är fri i en trädgård. Fri med egen dörr och ingen trappuppgång. Fri utan högljudda grannar och fri att vara så högljudd man vill.
Sista steget innan vi ens kan fundera på att sälja är att fixa fasaden. Riva ner. Bygga upp. Träfasad. Och måla vit, har jag bestämt. Vilket alltså betyder grönt i vår familj, tydligen.