Det är så vackert att jag vill börja gråta. Har liksom en annalkande tår i ögat hela första dagen. Det är fascinerande, obegripligt stort och en smärre chock för en tjej från Västervik. Korta, intensiva andetag och hjärtat som rusar. Jag tror att jag är kär.Vid Hudson River står jag med öppen mun, kameran glidandes ur handen och utbrister för mig själv det enda ord jag kan komma på. Oj! Om och om igen. Ojet utvecklas till ett wow tills jag sakta och osäkert börjar återta formen av en något sånär fungerande människa. Jag kan börja gå igen. På andra sidan vattnet ligger New Jersey där solen som har brutit sig igenom molnen slänger ned ett sken på de enorma byggnaderna. Det är en fotografisk dröm. En fågel sitter på ett räcke och poserar. Den är helt orädd som alla andra djur i den stora staden. Som ekorrarna i Central Park som kommer när man lockar på dem och vill klättra upp för benen. Jag är pytteliten i New York men ändå inte rädd. Här är man aldrig ensam. Trafiken dånar, människorna myllrar, husen flätar sig runt mig och jag har aldrig förut sett så många taxibilar. Hjärtat klappar hårdare vid synen av skyskraporna i nattskrud. Det är en stor lycka och ett högt glädjehopp på Brooklyn Bridge. Vana New Yorkbor cyklar förbi och parerar mellan alla fotande turister. Nedanför åker bilarna i en väldig fart och blir till ljusa streck i min kamera. Hjärtat gör en dubbelvolt högt uppe på Top of The Rock (Rockefeller Center). Oändlig stad åt ena hållet och oändlig stad åt andra hållet. Det är först nu man börjar greppa hur stort det egentligen är. Här bor 40.000 svenskar. Mer än hela Västerviks kommun. Jag köper en kopp kaffe i storlek small. Den är enorm. Skakig av koffeinet stannar jag till vid den berömda trekantiga Flatiron Building. Här fyller jag upp kamerans minneskort ytterligare. Det går inte att sluta titta uppåt. Nackspärr, men det är det värt. Det smäller till i knäna som har stoppats av en brandpost. Det gör himla ont, men det gör ingenting. Jag står ju utanför Empire State Building. Eller "Rebuilding" som den nu kallas eftersom den håller på att byggas om. De amerikanska flaggorna vajar i vinden ut från de enorma byggnaderna. Någon har även besvärat sig med att fästa en flagga på en av lyftkranarna. Det känns overkligt att promenera runt i New York i dess höga tempo. Som en filmkuliss med de dinglande trafikljusen över gatorna, ångan ur avloppen, slipsmännen på Wall Street, de coola brudarna på Starbucks och de ständigt utryckande brandbilarna som låter som leksaker. Med en karta i ena handen, en kamera i den andra, ett flämtande hjärta, en öppen mun och ett par dunkande knäskålar känns det som att medverka i en film som spolas framåt i hög hastighet. Det är en komedi, där jag är skämtet. Jag skrattar.
