Biståndsorganisationer, media, politiker och utbildningsväsendet har under många år varit anhängare av omfattande satsningar på utvecklingsbistånd. Det finns en allmänt spridd bild av hur biståndet fungerar. Genom att skänka pengar till fattiga länder kan brunnar byggas upp, sjukdomar bekämpas och utbildningsmöjligheter skapas. En vaccination kostar bara några kronor, likaså att hindra att en ung flicka svälter. Biståndspolitiken syftar till att skapa en bättre och rättvisare värld. Men denna bild är långt ifrån verkligheten. Under de senaste fem decennierna har västländerna spenderat cirka femton tusen miljarder kronor på bistånd. Resultatet har inte varit att de fattiga har fått det bättre, snarare tvärtom. De massiva satsningarna på bistånd har i stor utsträckning riktat sig mot Afrika. Men de 48 länder som finns söder om Saharabältet är i dag sammanlagt ekonomiskt sett mindre än de sex rikaste delstaterna i USA. De afrikanska ekonomierna har stagnerat, tidvis rentav utvecklats bakåt. Planhushållning, satsningar på afrikansk socialism och omfattande statlig inblandning i politiken har dominerat den ekonomiska politiken. På samma sätt som generösa bidragssystem låser fast många i bidragsberoende så har ett omfattande biståndsberoende vuxit fram i Afrika. I vissa fall talar man om framväxten av vampyrstater, där politiker och byråkrater närmast lever på att suga ut den egna befolkningen och gynnas av de biståndspengar som pumpas in för att bekämpa problem som den egna politiken skapat.Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att det är fullt möjligt för fattiga länder att utvecklas. När kolonialperioden tog slut för ungefär ett halvt sekel sedan så tillhörde Sydostasien en av världens fattigaste delar, på många sätt jämförbar med Afrika. Många nationer i regionen har sedan dess utvecklats till moderna välmående industriländer. Denna utveckling skedde inte tack vare bistånd, utan genom införandet av ekonomiska system baserade på äganderätt, fri företagsamhet och frihandel. Det är samma politik som är grunden för framgångarna i västvärlden och som på senare år lett till växande välstånd i Östeuropa, Kina och Indien. Att liknande satsningar inte har skett i de afrikanska länderna beror delvis på det omfattande biståndsberoendet som gött korruption och tagit ifrån ledarna ansvaret för den egna utvecklingen. Det är enkelt att framställa biståndet som moraliskt överlägset. Men de enorma summor som har satsats på biståndet under ett halvt sekel har överlag skapat stagnation och låst fast människor i beroende och fattigdom. Dagens Nyheters ledarsida beskriver bristen på effektivitet när det kommer till det bistånd som Sida administrerar som "alarmerande", att "projekten läcker som såll" och att "korruptionen är regel snarare än undantag". Den nyligen publicerade bok "Det svenska biståndsberoendet" av Pär Krause lyfter fram att biståndet inte enbart skapat beroende hos mottagarländerna, utan även i Sverige där 10 000 politiker, byråkrater och konsulter lever på bistånd. Men trots alla tecken på biståndspolitikens misslyckanden ger Sverige i dag alltmer pengar till biståndet. Det är dags att inse att hur goda intentionerna bakom biståndet än är så bör vår främsta fokus idag vara att minska på, hellre än öka, biståndsberoendet.
