Som barn fick Pernilla höra att hon hade "brännässlor i skorna och myror i brallorna". När lektionerna blev för långa och tråkiga sprang hon av sig i korridorerna. Eller så slogs hon med pojkarna.
- Jag hade svårt för att passa in. Det är svårt att vara excentrisk och att vara 15 år. Att vara excentrisk och framgångsrik är lättare. Jag har jobbat med musiken otroligt hårt sedan jag var 15. Jag ville få folk att inse att jag var seriös trots att jag var olik mina klasskamrater och ville inte bara framstå som en flummig blondin.
I hennes melodifestivallåt från tidigare i år sjunger hon "Om du ger mig din sorg till mig så kan jag bära den åt dig tills du orkar se två desperados som alltid ville mer".
- Jag vill visa på att det finns ett annat spår än att jobba åtta till fem. Och att det sätt jag lever på är ett kärleksfullt sätt att leva på också. Det är många som misstror den vägen. Jag tycker det är skithäftigt med folk som oavsett yrke kör sitt eget race istället för att foga sig till sådant de inte vill göra egentligen.
Hon berättar om sitt dåliga samvete för att hon sällan hinner träffa nära och kära och att melodifestivallåten. "Desperados" bottnar i hennes dåliga samvete.
- Jag har haft en jäkligt ihållande passion för musiken och alltid satt det före allt annat. Så är det fortfarande. Jag har träffat en man som förstår det. Tidigare har jag gått ifrån situationer och människor på grund av min passion till musiken. Det är inget jag kan rå för. Det bara är så.
Sju år efter att hon och hennes man Andreas Dregen träffades av och flydde tsunamivågen i Thaliand är passionen för musiken ännu hetare.
- Jag blev rädd för mig själv. Den iskalla överlevnadsinstinkten som jag drabbades av stämde inte in med bilden jag hade av mig själv. När man haft en sådan "nära döden upplevelse" funderar man en del på turen och vad som är viktigast. Är det att tillfredställa andra eller sig själv. Det är slutkompromissat. Man vet inte när man ska dö nästa gång har jag sagt någon gång. Därför fortsätter jag att följa passionen.