Som sjuåring önskade sig Anders en keyboard i julklapp och började få privatlektioner i piano. Men noterna följde han sällan. "Så här har jag hört den", sa han när läraren påpekade felen. Till slut gav läraren upp och sa, spela den som du har lärt dig den, berättar hans mamma.
Anders var människokännaren som med stor värme spred musikglädje till elever och kollegor i Västervik. Han fick elever att lysa och artister att känna sig trygga. Anders undervisade bland annat i piano, sedan 2018 på Kulturskolan i Västervik.
– Han kunde se varje individ. Han kom ofta hem och berättade att han sett gnistan i ögonen på ett barn som upptäckt något nytt och det betydde så mycket för honom, säger hustrun Monika.
Anders växte upp i Oskarshamn och det var som fyraåring han upptäckte glädjen i musiken. Hans mamma var mammaledig med lillasystern och hade mycket tid över för Anders. Hon spelade själv piano och kunde läsa noter så hon började lära honom olika barnvisor och förstod snart att han lärde sig allt på gehör.
Som tonåring hade han och kompisarna ett band, de var med i musiktävlingen Musik direkt och gick vidare till finalen i Örnsköldsvik.
Redan som 16-åring började han undervisa högstadieelever. Den ordinarie läraren, som han under en period gjorde praktik hos, var nämligen ofta hemma med sjuka barn.
Intresset för ljudproduktion kom på gymnasiet och bara något år efter studenten kom han in på musiklärarlinjen på Musikhögskolan i Göteborg, något som kom att betyda mycket för både honom och hundratals elever längre fram.
Nyutexaminerad från musikhögskolan fick han jobb på Västerviks estetprogram 2007. Där undervisade han i piano, ensemble och ljudproduktion fram tills det att programmet lades ned 2020. Som lärare i musikproduktion har han inspirerat många elever till att läsa vidare inom det, berättar kollegan Camilla Franzén.
– Anders var alltid så lätt att arbeta med. Han var varm som person, glad och positiv, kunnig och framåt – en stor tillgång i vårt arbetslag. Anders gjorde aldrig skillnad på person och person utan behandlade alla med stor respekt.
– Jag är så tacksam för att jag fått arbeta med Anders och lära känna honom. Alla vi estetlärare kommer att minnas honom med stor värme, säger Camilla, som jobbade med Anders under åren på estetprogrammet.
2011 träffade han sin blivande hustru Monika.
– Vi bodde grannar, och min son övertalade mig att bjuda honom på fika. Jag tyckte han var så snäll och omtänksam, säger hon.
De flyttade senare ihop, köpte hus, och 2014 föddes deras gemensamma son William. Monika hade tre söner sedan tidigare.
– Vi sa ofta att vi skulle bli gamla tillsammans här. Vi hade precis blivit klara med studion han byggde i trädgården. Han drömde om att börja producera musik mer på allvar, och jag skulle stötta honom i det.
2011 träffade Anders sin hustru Monika.
"Vi bodde grannar, och min son övertalade mig att bjuda honom på fika. Jag tyckte han var så snäll och omtänksam", säger hon
Två år av noggrant byggande i ett modulhus med akustikväggar – allt förverkligat med hans egna händer och en vision: Birdrec Studio. Men samma höst började hälsan svikta. Det som först bara var besvär visade sig snart vara magsäckscancer.
– Prognosen var inte bra, men vi hoppades ändå få några år. Han genomgick operation och cellgifter, men strax före julen 2024 kom smärtan tillbaka. Han hade så mycket kvar som han ville göra, säger Monika.
Anders berättade sällan offentligt om sin sjukdom. Han ville inte bli betraktad med medlidande.
– Det fanns ingen självömkan i honom. Han var stark länge – vi drog varandra framåt växelvis.
När insikten om slutet kom fann han ett lugn.
– I acceptansen hittar man guldkornen, säger hustrun.
Den här bilden togs i samband med en VT-artikel i december 2014 när Anders var på babymassage med nyfödda William.
Under en period orkade Anders inte ens lyssna på musik. Så en dag på sjukhuset frågade han efter en låt som de brukade lyssna på i början av förhållandet, med Sara Isaksson och Anders Widmark.
– Då såg jag gnistan i hans ögon igen, säger Monika.
Hon berättar att det blev ett successivt farväl, att varje godnatt var ett möjligt adjö. De sista nätterna satt de och vakade.
Det som gjorde mest ont för Anders var tanken på att inte få se William växa upp.
– Han sa: ”Du klarar det här, men William är bara ett barn.” Vi har pratat öppet om allt, hela tiden. Barn fyller annars i tystnaden med oro. William har fått gråta i sin pappas famn. Sen har han sagt: ”Nu går jag ut och leker.” Det är ju så barn sörjer.
Monika vill rikta ett varmt tack till vårdpersonalen i Västervik, Kalmar och Linköping.
– De gjorde allt för att möta upp Anders och våra behov. De hjälpte oss hem när han ville vara hemma. Att få ha honom här, nära William, har varit så fint. Och det gav kraft, säger Monika.
Anders fick somna in i hemmet den 13 april, precis som han önskade med sin närmaste familj.
– Det gav honom ro, att vi var där. Vi höll honom i handen, klappade honom på armen, pratade lugnande med honom och spelade lugn jazzmusik när han somnade in, säger Monika.