- Men nu var det flera år sedan sist, säger hon.
I 25 år har Nadja varit verksam som frilansande artist men beskriver det som att hon i dag befinner sig i en slags gråzon.
- Under 90-talet var jag med i många olika sammanhang. Man kunde se och höra mig i både tv och radio. Och jag var mycket ute och spelade. I dag är jag känd i vissa delar av landet, som i Skåne där jag bor och verkar sedan 14 år tillbaka samt i min hembygd i Uppland. Och förstås i viskretsar.
Vistraditionen ligger henne varmt om hjärtat men för Nadja är det piano som gäller, inte gitarr. Och hon är klassiskt skolad från Musikhögskolan.
- Man skulle kunna säga att jag sitter ihop med pianot. Det har nästan alltid varit så. Pianot är min orkester.
- Jag har spelat så länge jag minns, och jag sjöng innan jag pratade. Jag behöver inte koncentrera mig på att spela när jag sjunger, utan det fungerar av sig självt.
I dag ägnar hon sig dock ytterst sällan åt just klassisk musik.
- Snarare sysslar jag med allt annat. Körmusik, gospel, vismusik, jazz och rock, för att ta några exempel. Jag är väldigt genrebred.
Att Nadja Eriksson också är en entusiastisk körledare går inte ta miste på. Hon har lett körer av olika slag både inom kyrkan och i andra sammanhang under många år. Nu nöjer hon sig med att hålla i ett par kyrkokörer.
- Min vision är att kyrkan kan bli mer av en mötesplats, en plats för gemenskap och nätverkande. Och körverksamheten är ett sätt att ge plats för möten.
- Detta är ju en folkrörelse i vårt land. Genom att sjunga tillsammans kan man åstadkomma så mycket mer än man förmår som enskild sångare. Det kan bli något mycket större. Många kan känna sig vardagströtta och slitna när de kommer till körövningen men är för det mesta glada och uppiggade när de lämnar den.
Nadja är också kapellmästare för Hasse Anderssons klassiska kompband Kvinnaböske band.
I höst ska hon ge sig ut på turné med den egna föreställningen "De kallar mig silltunna" som innehåller både musik och prat.
I kväll ger hon Västervikspubliken några smakprov från den.
- Jag berättar om företeelser ur mitt liv. Jag var fosterhemsplacerad som barn och utsattes för mobbning i skolan. Vidare har jag varit överviktig under många år. Nu har jag gått ner 62 kilo.
- I föreställningen berättar jag om vad som kan hända med en rotlös människa som hamnar utanför naturlig gemenskap i form av familj och skolkompisar.
- Musikaliteten är jag född med. Den fick jag så att säga med mig från start och den har burit mig genom livet. Musiken har gett mig kraft, mod och identitet. När inget annat bar så bar den. Min föreställning handlar om detta och om hur viktigt det är att hitta sig själv och att inte bli bitter, inte bli ett offer.