Näktergalen - en osynlig favorit

För bara 50 år sedan var näktergalen en ganska ovanlig fågel i Sverige. En rapport om sjungande näktergal kunde locka folk som kom långväga ifrån för att lyssna på den märkliga sångaren. Under de senaste årtiondena har dock näktergalen erövrat ny terräng, åtminstone i vissa delar av Sverige. Det anses bero på att landskapet vuxit igen alltmer. Buskar och träd ger skydd och boplatser åt den skygga fågeln. Den kan till en början sitta ganska högt uppe i ett träd och sjunga, gömd i lövverket. Men när lyssnaren väl har lyckats smyga sig fram på nära håll tystnar sången ofelbart, och fågeln dyker ner i tätare snår. Näktergalen är också "inprogrammerad" att komma från sina vinterkvarter i Östafrika precis när lövsprickningen har kommit igång hos oss. Därför har de flesta människor förmodligen aldrig sett en näktergal. Men näktergalens konsert missar man knappast. Den har till och med skaffat fågeln ett ganska tvivelaktigt rykte, åtminstone bland ornitologer. Det beror dock inte i första hand på någon fågelfolkets snobbism utan på att ett par näktergalar lätt överröstar försommarlandskapets klassiska fågelattraktioner som kärrsångare, gräshoppsångare, busksångare, med flera. Näktergalen presterar en högljudd sång som inleds med några mjuka flöjttoner som följs av en räcka knäppande eller smackande ljud som i sin tur avslutas med en smattrande tonkaskad, det effektfulla "näktergalsslaget". När sången pågår för fullt i maj i näktergalarnas revir kan man höra att det är stor variation i kören. En och annan näktergal kan vara en veritabel storsångare medan andra är medelmåttor med mycket begränsad repertoar. Ornitologins mästare Erik Rosenberg menar att sången kan utvecklas till en nattlig duell mellan revirens sångare, och höras upp till två kilometer. Näktergalen har med bravur mutat in en hedersplats i både poesi och musik. Till och med Shakespeare använde sig av näktergalen i en vacker scen i Romeo och Julia, berättar Gunnar Brusewitz i sin vackra och lärda Vårdagbok. I svensk poesi har näktergalen fått skiftande recensioner, från det lyriskt förtjusta hos Bellman till det sedvanligt vemodiga hos Stagnelius. Strindberg fick vänta nästan ett helt liv innan han förunnades att höra näktergalen - och sägs då ha blivit djupt besviken. Mest känd hos oss är förmodligen Karlfeldts visa "Är näktergalen kommen i lund? O ja, min kund, nu börjar Ölandsvår." Till svårigheten att få syn på näktergalen bidrar i högsta grad den diskreta färgsättningen. Fågeln är mörkt olivbrun med gråspräckligt bröst. Om man har tur att få se en sjungande näktergal lägger man framför allt märke till att den sjunger med vidöppen, uppspärrad näbb, inte olikt en stare. Det uppspärrade gapet är en effektiv klanglåda för det kastanjettlika smattret som går ut över nejden. Fågeln börjar sjunga så fort den hittat ett lämpligt revir, och slutar punktligt ungefär vid midsommar.