När finnarna kom till Överum

Sirpa Leppänen minns det som i går.- Här fick jag underbara arbetskamrater, men det fanns också sådant som var mindre roligt att höra för oss nyinflyttade finländare.De flesta i Överum vet vem Sirpa är. En glad och bullrig kvinna som aldrig varit rädd för att säga vad hon tycker. Född i ett arbetarhem i Lappeenranta i finska Karelen 1946. Hon skulle bli en av tiotusentals arbetskraftsinvandrare från Finland till Sverige under 1960- och 70-talen.Sverige såg hon för första gången som 22-åring. Hon och en kompis tog färjan över till Stockholm.Där träffade hon många finländare som berättade hur lätt det var att få jobb.- Jag gick ner till Grand Hotell och fick börja jobba i köket dagen därpå.Det var också i Stockholm som hon träffade sin blivande man och livskamrat Arvo, som var en bland flera hundra finländska arbetare på Scania i Södertälje. Men än var inte tiden mogen för att bo i Sverige permanent. Det nygifta paret återvände 1971 och slog sig ner utanför Åbo. Här föddes också deras första barn.Efter fyra år i Finland väcktes tanken på att flytta till Sverige igen. Sirpa läste i platstidningen att det fanns jobb hos plogtillverkaren Överums Bruk i norra Småland. Hit var de välkomna, i arbetskraftbristens Sverige.- Vi kom 1975 och fick båda jobb på gjuteriet, och där var jag kvar ända till det lades ner 1981.Sirpa har nästan bara positiva minnen från livet som ny i samhället och ny bland svenskarna. Arvo fick däremot då och då höra ord som "finnjävel". Och det känns fortfarande bittert när han tänker på det.Genom barnen förstod Sirpa att det snackades en hel del om de nya finländarna i samhället. Och de var många, som mest drygt 100 medlemmar i Finska föreningen. En dag kom dottern hem från lekplatsen och frågade mamma varför barnen kallade henne en jävla finne och inte ville leka med henne.- Sådant kommer naturligtvis hemifrån. Jag svarade att du ska vara stolt att vara en jävla finne, det viktiga är att du gör rätt och inte gör någon annan människa illa.Många kvinnor i samhället visade öppet att de inte gillade de finska kvinnorna. - De tyckte nog att vi kom och tog deras arbeten, elmotoravdelningen var ju en stor kvinnlig arbetsplats. Men jag brydde mig inte, de visste väl inte att jag fått jobb på gjuteriet.Snart kom barn nummer två och när Sirpa skulle iväg till jobbet var det bara att lämna barnvagnen till Arvo, som möte upp vid grindarna när han slutade sitt skift.- Vi sågs på helgerna. Jag fattar inte hur man orkade. På mornarna delade jag ut tidningar, sedan jobbet och så föreningslivet med socialdemokratiska kvinnoklubben och senare s-föreningen och ledamot i kommunfullmäktige under tolv år. Jag är så enormt tacksam över Arvo som ställde upp så fint för familjen under den här perioden.Sirpa och Arvo blev svenska medborgare i samband med att huset köptes i början av 80-talet. De skulle aldrig kunna tänka sig att flytta tillbaka till Finland.-Vi skulle nog känna oss som invandrare där. Samhället har förändrat sig, språket också. Jag har bott halva livet i Sverige. Det skulle kännas som att börja om från början igen.

När finnarna kom till Överum

En kall vinterdag för ganska precis 34 år sedan gick hon in genom järngrindarna till gjuteriet vid Överums bruk. Ett nytt liv, ett nytt språk, en ny framtid.