När glömskan sakta tar över framtiden
Anne-Marie Alvelid har levt med sin mans demenssjukdom i tio år. Oron för framtiden finns hela tiden, men hon hämtar kraft och stöd från andra anhöriga i samma situation.
En dag i taget. Anne-Marie och Nils Alvelid fick sin tillvaro förändrad när Nils vid 70 års ålder drabbades av Alzheimers sjukdom. Foto: ANDERS STEINER
Foto:
- I början, när det mest var småsaker, tänkte man inte så mycket på det. Eller jag ville kanske inte riktigt erkänna att något var fel, berättar hon.
Men snart bildade de små förändringarna ett mönster som inte gick att blunda för. Det var ett stort men nödvändigt steg att ta kontakt med sjukvården. Efter tre års utredning ställdes till slut diagnosen Alzheimers sjukdom.
- Tankarna på att det kunde vara Alzheimers fanns ju redan tidigare så beskedet kom inte som en chock. Men det var ledsamt att få diagnosen eftersom jag visste vad framtiden skulle innebära. Men jag hade inget annat val än att försöka acceptera.
Nu har hon accepterat både sjukdomen och den nödvändiga förändring av livet den inneburit, men i början visste hon inte vart hon skulle vända sig för det stöd hon själv behövde.
- Jag visste inte hur jag skulle göra alla gånger när det inte fungerade hemma. Det var lätt att bli irriterad fast jag visste att det inte var bra.
- Men efter diagnosen fick jag stort stöd av demensteamet på sjukhuset, där jag också fick mycket information om sjukdomen. Jag visste ju inget om den tidigare.
Nu träffar hon en anhöriggrupp var fjortonde dag. Hon är också tacksam för det stöd hon får från demensföreningen i Västervik.
- Det betyder väldigt mycket att få ett tillfälle att träffa andra i samma situation, som har liknande problem som jag. I anhöriggruppen kan man prata av sig och diskutera praktiska problem, men det känns också bra att komma hemifrån och få skratta lite också.
- Ibland kan jag bli lite besviken över att det finns så mycket okunskap bland utomstående, men har man inte upplevt det här är det nog svårt att föreställa sig hur det är.
Med åren har vänskapskretsen krympt och resor till barnen blivit allt svårare att genomföra.
- Det går inte längre att göra något spontant, och har vi bestämt något kanske vi ändå måste ställa in. Det kan kännas ledsamt ibland.
Hon måste nu själv ta ansvar för huset och ensam fatta beslut som gäller dem båda. Hon törs inte längre lämna Nils ensam hemma.
- Vardagslivet fungerar som det gör...men det gäller att inte vara så petig utan ta det för vad det är. Jag måste vara med Nils jämt, och går jag iväg måste hemtjänsten komma i stället.
Nils Alvelid besöker Mimergården i Västervik tre gånger i veckan. Där väcker Nils sina minnen genom vardagliga rutiner, tidningsläsning, fotografier, sång och musik. Han trivs bra och det finns alltid någon att prata med, berättar Nils samtidigt som minnena vandrar tillbaka till uppväxtårens Öland.
Anne-Marie Alvelid tar en dag i sänder men oroar sig för hur länge Nils ska kunna bo kvar hemma.
- Jag vill ju inte att han ska flyttas till ett demensboende, men jag orkar nog inte så länge till. Men det är ett mycket svårt beslut att fatta.
Så jobbar vi med nyheter