Vid junior-SM i Trollhättan 1948 fick Harry Johanssons sitt stora genombrott som kanotist (om man nu kan säga så). Under vårens träningstävlingar hade Lars-Olof Larsson varit helt överlägsen, och alla trodde att han skulle vinna både 5 000 meter och 500 meter K1. Men Harry var i storform och sopade hem bägge sträckorna. På 5 000 meter blev Lars-Olof tvåa och Åke Liffner femma. Dessa tre vann lagsegern överlägset. På 500 meter placerade sig Åke Liffner som tvåa och Lars-Olof som trea. Även där blev det lagseger.
I K2 segrade paret Arne Pettersson (Növla) och Eines Lagerlöf på 5 000 meter och 500 meter.
Stafetten 4x500 meter vanns även den av WKK. Laget bestod av Harry, Lars-Olof, Åke och Arne.
En rolig grej hände under Arnes och undertecknads lopp. Åke Liffner, som var något av en poet, hade hittat på en hejaramsa och han fick publiken att heja med i följande ramsa:
Heja Lagge, heja Növla, tryck dom andra ner i stövla... Det gjorde vi ju också.
När vi kom hem från denna succéfyllda resa trodde vi att Västerviks-Tidningen skulle skriva om WKK-juniorernas triumfer, men tidningens sportjournalister var blasé vad beträffar WKK:s framgångar. Det var ingen överraskning att vi skulle vinna. WKK vann ju jämt! Det var ingenting att skriva om.
Tyvärr (vad beträffar mitt paddlande) så flyttade jag till Stockholm och slutade därför med denna underbara sport.
WKK har aldrig haft ett bättre juniorlag, och frågan är om någon klubb i Sverige någonsin haft det?