Redan från start möttes det av tvivel när det offentliggjordes att Harald Hjalmarsson både skulle vara kommunalråd i Västervik och Regionförbundets ordförande. Tidigare hade uppdragen var och för sig varit heltidsjobb. Skulle han klara av att jobba för två?
Han förklarar varför han tog uppdraget.
- Jag fick frågan av mina partikamrater, och jag hade sett att när det gäller många viktiga frågor så kan en kommun inte åka upp till Stockholm, om man inte har grannkommunerna med sig.
Jämfört med när föregångaren Leif Larsson (C) jobbade heltid som ordförande så har man organiserat om arbetet i Regionförbundets styrelse. De övriga politikerna i styrelsens arbetsutskott gick upp i tjänstgöringsgrad. Det gjorde att frågorna kunde delas upp på fler personer. Hjalmarsson skulle inte ha samma arbetsbörda som sin föregångare.
Han säger att han fortfarande tror att Regionförbundets ordförande ska ha en bas antingen som kommunpolitiker.
Hjalmarssons tid som ordförande blev kortare än vad han tänkt sig. När han blickar tillbaka så pekar han ut en framgång, och en fråga där det inte gick som han tänkt sig.
De satsningar som planeras på Tjustbanan och Stångådalsbanan tycker han är ett bra exempel på där det regionala samarbetet fungerat och lett till resultat.
Tristare är regionfrågan. Hjalmarsson förespråkade en region med Smålandslänen och Östergötland.
- Till en början såg det genomförbart ut, säger han.
Sedan började det kärva. I södra Småland drog man alltmer mot Skåne, och sedan började Jönköpings län bromsa. I dag arbetar Regionförbundet med att fördjupa samarbetet med Region Skåne. Ett alternativ där Hjalmarsson inte har sitt hjärta.
- Jag tror inte att jag gör så stor nytta i de förhandlingarna, konstaterar han.
Helt kommer inte Hjalmarsson att lämna regionpolitiken. Han kommer att sitt kvar som vanlig ledamot i regionstyrelsen.