Essie Zetterberg tar emot oss hemma i sin lägenhet. Bilder på barnbarnen pryder väggar och hyllor och i uterummet trängs mängder av egenodlade växter. Hon utstrålar styrka och energi och säger själv att hon är betydligt piggare nu än innan transplantationen.
Hennes problem startade egentligen redan i början av 1980-talet då hon fick ont i lederna. Provtagningar visade att hon drabbats av njursvikt.
- Det var ingen katastrof, värdena av ämnet kreatinin som utsöndras i kroppen när njuren inte fungerar, var ändå ganska låga. Så vi lät det vara.
I slutet av 1990-talet blev problemen värre med ständig huvudvärk och högt blodtryck. Proverna visade att kreatininvärdet stigit och hon blev remitterad till njurmottagningen. Hon började medicineras, men värdena fortsatte att stiga och på hösten 2006 tvingades Essie börja med dialys.
- Jag valde påsdialys i stället för bloddialys. Då kunde jag själv "tanka" dialysvätska direkt genom en slang i buken. Jag fick göra det fyra gånger per dag men det kändes ändå bättre än att ligga i flera timmar på sjukhuset.
I samma veva ställde sig Essie i kö för att få en ny njure. När samtalet hon hade väntat på äntligen kom, hade det hunnit gå nästan tre år. Trots att väskan stod packad och hon hade väntat så länge, kände sig inte Essie riktigt förberedd när de ringde från Sahlgrenska och sa att de hade hittat en njure som de trodde skulle passa henne perfekt.
- De ringde klockan nio på kvällen. Jag rafsade ihop de sista sakerna i väskan, ringde en taxi och en halvtimme senare var jag på väg.
Samma natt opererades hon och när hon vaknade, fortfarande lite rusig av drogerna, kände hon sig upprymd.
- Lyckokänslan som jag kände när jag vaknade upp på avdelningen och mötte mina döttrar var fantastisk. Jag kände att jag hade fått livet tillbaka.
Under det första halvåret efter operationen åkte Essie skytteltrafik fram och tillbaka till Göteborg för uppföljningar och provtagning. Hon drabbades av tre avstötningsreaktioner där kroppen försökte göra sig av med den nya njuren. Nyligen drabbades hon av ytterligare en. Därför får hon mediciner som ska dra ner på hennes immunförsvar.
- Jag blir lättare sjuk, men jag får inrätta livet efter det helt enkelt. Jag går inte och handlar när det är fullt i affären och jag försöker att i den mån det går träffa barnbarnen när de är friska.
Under hela sjukdomstiden har Essie haft kontakt med njurmottagningen vid Västerviks sjukhus. Hon tycker att hon har fått ett gott stöd från personalen där.
- De har följt upp mig hela tiden och bra uppföljning är a och o.
Att allt fler väljer att registrera sig i donationsregistret är bra, tycker Essie. Men det behövs fler, menar hon.
Essie är kritisk till att Kalmar läns landsting inte så ofta tar organ från avlidna personer.
- Vissa läkare kanske tycker att det är oetiskt med livsuppehållande åtgärder för att personen ska kunna donera.
- Men själv känner jag att om jag har anmält mig som organdonator blir jag sviken om de inte använder mina organ om det går.