Öl, Västervikskorv och Rembrandtsgula strömmingar
Mat och dryck samt stort umgänge var viktiga ingredienser under visfestivalerna på 1970-talet. Artister uppträdde ofta under flera kvällar och för att få dagarna att gå så bjöd Hansi Schwarz och Lars Frosterud på utflykter i skärgården med trålaren Ringskär.
Idö spelmanslag. Inte lätt att känna igen alla som var på utflykt till Idö sommaren 1970. Med finns iallafall Pierre Fahlström, Gunnar Gellerstedt, Alf Hambe, Björn Ståbi, Pers Hans, Martin Best, Hy och Topsy, Kåre Aarsteth, Björn Ulvaeus, Agneta Fältskog, Lasse Göransson, Sid Jansson, Jeja Sundström, Stefan Demert, Turid, Fred Åkerström, Hansi Schwarz, Pierre Ström, Tonni Roth, Gith Magnusson, Ulf Grufberg, Carin Kjellman och Lasse Berghagen. FOTO: Ur VT:s arkiv
Foto: Fotograf saknas!
- Lasse Berghagen trodde att han hade fått en riktigt stor fisk på kroken. Saken var den att han fastnat i en annans lina från andra sidan båten. Det uppmärksammades och för att skämta sattes en pilsnerflaska fast på Berghagens lina.
Pilsner liksom mat i form av Västerviksspecialiteter var ett måste ombord på Ringskär och vid besöken på öarna.
- Skinka, ost och några skivor Jojens, var viktiga ingredienser, berättar Åsa Frosterud. Det var åtskilliga korvar som vi skar upp inför utflykterna.
Faktum är att den gamla skärmaskinen nu kommer att vara ett utställningsföremål vid kommande jubileumsutställning.
- Jag är säker på att utflykterna och de trevliga eftersitsarna på natten var en bidragande orsak till att artisterna trivdes och kom tillbaka år efter år, säger Åsa.
Det fanns annan mat och dryck också.
- Fredrik Åkares strömmingar gick inte av för hackor, säger Sid Jansson. Det är det minne som dyker upp allra först när du nu frågar.
Fredrik Åkare var i verkligheten Västerviksbon Nisse Gustafsson.
- Han var en jourhavande medmänniska. Det hände att gästande storstadstrubadurer varit ute på grönbete och det kändes som om huvudet hade trampat i något olämpligt, säger Sid Jansson.
- Då ryckte Nisse ut och tröstade med lite Bäska Droppar. Sen kunde han bjuda på Rembrandtsgult stekta strömmingar som han noga valt ut på torget. En strömming som landats på morgonen skulle vara inmundigad före klockan tolv.
Sid Jansson uppträdde själv flera gånger på scenen och blev tillsammans med Jeja Sundström även populära festivalsvärdar genom att knalla omkring bland åskådarna och skämta och sälja förnödenheter.
Omskriven blev Sid också för att han ville såga ner de berömda askarna på Sladö Ask. Det var ett årligt skämt som aldrig blev verkställt.
- Ett annat minne är dessutom att jag trampade snett en gång i Västervik. Fullständigt nykter men en trottoarkant gjorde att jag fick gå med krycka resten av sommaren.
40:e VISFESTIVALENUnder 1970-talet utvecklades Visfestivalen i Västervik till att bli ett rikskänt arrangemang. TV och radio liksom stora tidningar bevakade förutom förstås lokalpressen. Den här gången har vi uppmärksammat några godbitar ur det som serverades artisterna när de inte var på scenen. Det första avsnittet var infört 21 juni och fortsättning följer kommande tisdagar fram till det är dags för årets Visfestival.
Så jobbar vi med nyheter