Om att orka när livet känns tungt
Missionskyrkan i Gamleby var fylld till absolut sista plats, alla extrastolar inräknade, när pastorn och författaren Tomas Sjödin gick upp på podiet och tittade granskande ut över församlingen.- Jag ska se hur ni ser ut innan jag börjar, var hans inledningsfras.
Om att orka. Med humor och värme berättade Tomas Sjödin om de erfarenheter och lärdomar som livet med två obotligt sjuka barn har gett honom.
Foto:
När han avslutat sin en timmes långa betraktelse över ämnet " Var får man orken ifrån" hade garanterat ingen lämnats oberörd och alla hade nog känt igen sig i någon av de livssituationer som han beskrev.
Med två barn som drabbats av en obotlig hjärnsjukdom vet han vad det vill säga att vara trött, både till kropp och till själ. Han ville poängtera att det i sådana lägen är viktigt att erkänna både för sig själv och andra att man är trött.
- I den tillvaro som jag och min fru Lotta befunnit oss i under 17 år skulle vi aldrig orkat om vi inte ibland fått säga, att vi inte orkar. Erkänner man det inbjuder det ofta omgivningen till att också våga erkänna att man har problem som tynger. " Bären varandras bördor" står det i bibeln och det är en uppmaning som gäller i alla tider. De egna blir inte tyngre för att man får del av någon annans bekymmer, tvärtom.
Genom att resa runt i landet och berätta, och genom sina böcker har Tomas delat med sig av sitt liv och samtidigt fått människor med andra svåra upplevelser att känna igen sig.
- Efter ett anförande som jag höll över ämnet "Att vara förälder till barn med flerfunktionshinder" kom en man fram till mig och sa att han kände igen sig så väl i allt jag sagt. Det visade sig att han inte hade några barn alls, men att han vuxit upp med en alkoholiserad far och att djupast sätt stämde min berättelse in på hans.
I de glimtar som Tomas gav av sitt liv med de svårt sjuka barnen fanns både hopplöshet och sorg, men också mycket värme och kärlek. Till det positiva hörde stödet från "alla besjälade människor" i det nätverk som byggds upp kring barnen, från sjukvårdspersonal till taxichaufförer. Som det svåraste har han upplevt den maktlöshet han känt när barnen lidit av smärtor och ångestattacker och det enda som han kunnat göra har varit att sitta och tala lugnade och ge närhet. Trots att barnen inte kunnat ge något gensvar har han ändå varit övertygad om att närheten har gett dem kraft.
- Visst har vi känt sorg över att vårt liv blev så här och över våra barns handikapp. Det som en psykolog en gång sa till mig att: " Man kan inte sörja någon som lever" stämmer absolut inte.
Det var inte det här livet vi drömde om, men det var det vi fick. Att ibland kosta på sig att drömma sig bort, kanske till andra länder och spännande upplevelser, har för oss blivit ett slags flykt, inte för att slippa, utan för att orka med vardagen.
Så jobbar vi med nyheter