Omöjligt eller nödvändigt?

Bladh menar uppenbarligen att finanskrisen började med att amerikanska bolåneinstitut beviljade förmånliga lån till sina kunder och att den sedan fortsatte med att Lehman Brothers gick i konkurs. Med ett kort tidsperspektiv kanske hans beskrivning är riktig, men sanningen är ju den att krisen grundlades mycket tidigare i och med att ett penningsystem som i sig innebar exponentiell tillväxt infördes.Exponentiell tillväxt kännetecknas av en smygande start och en slutfas som för varje fysiskt system innebär en katastrof. Den hör hemma i matematikens värld där det inte finns något hinder att nå oändligheten.Industrialismen har genomgått och lämnat långt bakom sig den smygande fasen och befinner sig nu i ett långt framskridet katastrofskede som endast skulle kunna tillåtas att fortsätta om de tillgängliga resurserna vore oändliga. Men så är inte fallet när man bor på en begränsad planet.Euron, liksom alla andra valutor, är baserad på lånade och räntebelastade pengar och har alltså i sig inbyggt tvånget på exponentiell tillväxt vilket hänsynslöst utnyttjas av den finansiella världens toppar så att tillväxtens resultat stannar hos dem som redan nu har nog och övernog. Till detta kommer då också att den fysiska resursbasen utarmas samtidigt som dagens ledande politiker ser tillväxten som lösningen på alla uppdykande problem. Men det är inte fel på människorna, de utnyttjar bara systemets möjligheter enligt givna spelregler.Detta är naturligtvis en fullständigt orimlig situation som inga räddningsmiljarder i världen kan råda annat än möjligen en tillfällig bot på, och då helt oberoende av om de räknas i dollar, euro eller svenska kronor. Bladh kanske inte inser vare sig att han startar resonemanget fel eller att det inbyggt i det han skriver ligger en förhoppning om återupptagen och fortsatt ekonomisk och materiell tillväxt. Problemet är inte mindre länders valutor utan räntebaserade valutors existensberättigande över huvud taget.När det blir en finansiell kris i västvärlden tycks det gå att i den heliga tillväxtens namn skaka fram hur många miljarder som helst men att få fram de i sammanhanget obetydliga resurser som skulle behövas för att rädda de omkring 20.000 barn som nu svälter ihjäl varje dygn, det tycks vara stört omöjligt. Är det priset för vår så kallade välfärd?

Omöjligt eller nödvändigt?

Miljöpartisten Jan-Olov Bernhard kommenterar i dag Carl-Erik Bladhs artikel från den 7 november och hans syn på omöjligheten att stå utanför euron.