På världens tak
Johan Frankelius från Norrköping besteg världens högsta berg, Mount Everest, på sin fjärde tur till Himalaya.
Topputsikt. Vy åt söder från toppen av Mount Everest med leden som går upp till toppen från södra sidan av berget. Till vänster, bara några kilometer bort, höjer sig världens fjärde högsta berg Lhotse 8501 meter över havet.
Foto:
- Jag lyckades inte och det berodde framför allt på en svår förkylning jag fick i baslägret. Det är svårare att återhämta sig på så hög höjd. Jag tog mig längre ner för att se om jag blev bättre, men jag tyckte ändå inte att jag var riktigt i form, säger han.
Att ge sig upp på ett berg som är över 8 000 meter högt innebär höga påfrestningar på kroppen och känner man sig inte riktigt bra tycker Johan det är bättre att försöka igen en annan gång.
- Det var inte kul att behöva ge upp, men så här i efterhand kan jag se att det var ett bra val.
Johan ville bevisa för sig själv att han faktiskt kunde. Efter att han var uppe på berget Cho Oyu i september förra året och tittat ut över Everest kände han att han ville försöka igen. Den här gången valde han den norra sidan, på andra sidan gränsen till Tibet, som startpunkt.
- Jag ville uppleva något helt nytt och inte behöva tänka på allt som hände vid förra försöket. Då hade vi bland annat ett dödsfall i teamet och det var tungt, berättar han.
Sådan otur hade han inte den här gången. Alla i teamet på 13 personer tog sig inte upp, men det berodde inte på olyckor eller dödsfall.
- Några vände för att de var trötta, andra orsaker var lunginflammation, svår hosta och blod i magen. Vi var sex stycken som till slut tog oss till toppen.
Men alla försök att bestiga Mount Everest slutar inte lika lyckligt. Enligt Johan Frankelius har flera omkommit på berget 2006 än på många år och vägen kantades av döda kroppar. De flesta får ligga kvar eftersom det är både farligt och dyrt att försöka få ner dem till marken igen.
- I år har tolv personer dött på berget och av alla som gör ett seriöst försök är det ungefär åtta procent som inte överlever, säger han.
Men han säger att de som ger sig upp på berget är medvetna om hur farligt det är.
- Rent intellektuellt så inser jag att det egentligen inte är försvarbart att göra med tanke på riskerna. Men det spelar ingen roll, jag ville försöka ändå.
Efter två veckors trek strax söder om berget, i Nepal, kom teamet till baslägret på norra sidan den 22 april, men först den 22 maj kunde de ge sig på ett försök att nå toppen.
- En klättring på så här hög höjd kräver ungefär fem veckors acklimatisering, minst. Sen måste man vänta på en lucka i vädret.
Teamet betalade dyra pengar för en väderrapport. Den utlovade svåra vindar på toppen under lång tid framöver. De beslutade sig för att göra ett försök ändå.
- Vi hoppades att det skulle gå att trotsa vindarna, säger Johan.
Det sista lägret de stannade vid är ett fast läger som ligger på nästan 8 300 meters höjd. Där samlade de is och snö för att ha som dricksvatten under försöket att nå toppen på berget. Vid elva på kvällen gick de för att klättra den sista biten mot toppen, men det var först vid åtta nästa morgon, den 25 maj, de nådde dit. 8 850 meter över havet och sex veckors klättrande hade nått sin kulmen.
- Det var vindstilla och klart väder. Jag hade en enastående utsikt åt alla väderstreck och såg berg som ligger miltals bort.
- Jag stannade kvar där i nästan en timme. Det var längst av alla och till slut var jag helt ensam på toppen. Det var en härlig känsla att få uppleva och jag tänkte att, jag vill inte gå ner riktigt än.
Så jobbar vi med nyheter