Perfekt öppningskväll i ruinen

Solen sken, regnet lyste med sin frånvaro och stämningen var på topp när det äntligen var dags för den 39:e Visfestivalen.
Redan vid lunchtid hade de första festivalsugna besökarna bänkat sig utanför ruinen för att försäkra sig om bra platser och när klockan började närma sig halv sju var det så gott som fullsatt. När Kryddan Pettersson med målbrottsröst äntrade scenen riktades allas uppmärksamhet dit och där var den sen resten av kvällen.
- I wanna rock, skrålade Kryddan, med en röst som knappt höll för viskningar men han harklade sig och drack lite Mollipect (som är hostmedicin och inget annat) och lyckades med bravur inleda torsdagskvällen i ruinen. Därefter kom visgeneralen Hansi Schwarz själv ut på scen i egen hög person och avslöjade att nästa år blir det inte bara tre dagar med visor utan fyra för att fira festivalens 40-årsjubileum.
Men Kryddan, Hansi och den för alla Västerviksbor bekante Erik Berg i all ära: på Visfestivalen är det faktiskt artisterna det handlar om.
Först ut för kvällen var Caj Karlsson och Världens bästa band. Caj Karlsson klev ut på scenen med en cigg i mungipan, hejade på Västervikspubliken och flyttade sen cigaretten till ett säkert grepp mellan högerhandens ring- och lillfinger och så drog musiken igång.
Det var visor om ångest, kärlek och kapitalism och jag tror säkert att fler än en stannade till vid den lilla boden utanför efteråt och köpte skivan Gud straffar somliga med en gång.
- Ta upp den knutna näven ur byxfickan och gör revolution! Med de orden lämnade Caj Karlsson och Världens bästa band visfestivalens scen för det här året för att efterträdas av Wille Crafoord som i gårdagens VT uttryckte en önskan om att bli den mest inropade artisten i Visfestivalens historia. Så blev dock inte fallet, det blev bara en.
- I min värld blev det fyra, sa dock Wille Crafoord efter spelningen.
- En när vi kom upp på scenen, en i mitten och sådär, lägger han till med ett stort varggrin.
Sen kom hon, kvällens dam; Christina Kjellsson. Med en kontrabasist och en saxblåsare tog hon ruinen med storm och sedermera gick hon från scenen som stolt mottagare av årets Visstipendium.
Kvällen fortsatte i fin form med Rå/Eleonor Ågeryd, den kvinnliga motsvarigheten till Nordman, Per Persson, Ronny Eriksson och avslutades i hög stil av Jakob Hellman uppenbarligen trivdes i Västervik förra året eftersom han kom åter i år.
När solen försvunnit ner i Gamlebyviken ekade fortfarande visorna över Västerviks gator och som vanligt var stämningen både hög och god i ruinen. Kvällens mest tänkvärda ord kom nog faktiskt från kvällens första artist, Caj Karlsson:
"Att älska är allt man behöver för att inte bli sjuk"
Och till sist bör påpekas att Hansi säkerligen har osedvanligt goda kontakter med högre makter för ett sådant här sommarkvällsväder har vi inte haft i Västervik på flera veckor!