Persson återvänder efter tio år
- Det blir lite så. Man måste ju uppskatta de utmärkelser man får annars är man ju dum, säger Per.
Året efter hans sista uppträdande här i Västervik, det vill säga 1995 kom den sista skivan med Perssons pack, som i det närmaste var ett legendariskt band på den tiden. Sen var det tyst. Och ännu tystare. Och om man ska tro Per Persson så kommer det att förbli tyst.
- Vi tröttnade helt enkelt på varandra i packet. Jag brukar säga att alla band har en brinntid och sen har man hört alla toner och allt därefter blir en upprepning av det man redan gjort, förklarar Per och berättar i samma andetag att det är många som ifrågasatt hans teori om brinntiden.
- De brukar säga "titta bara på Rolling Stones" och då brukar jag svara "precis, för när gjorde de en bra låt senast?", säger Per och skrattar.
Det blir med andra ord inte någon reunion av Perssons Pack, även om Per och Niclas Frisk, gitarrist i packet som sedermera var med i Atomic Swing, håller daglig kontakt.
Och det är mol allena han står på scenen ikväll, precis som förra gången han var här. Han har visserligen tre killar med sig men det är inget pack.
Men hur hamnade då Per Persson i musiken? Jo, det var de fräsiga banden från England som the Clash och Sex Pistols som lockade in honom på den sexsträngade vägen. Eller faktiskt började faktiskt hans bana med fyra strängar och basgitarr.
- Man ville ju göra egna låtar, andras var ju för svåra och då var det lättare att ta ut egen musik på gitarr än på bas.
Ikväll kommer han ha med sig sin sexsträngade, stålsträngade svarta Yamaha och den kommer, dagen till ära, vara nysträngad.
- Jag tänkte säga att jag inte är nervös men det faktum att jag strängade om gitarren kanske motsäger det, säger Per eftertänksamt.
Men han är inte en planerande man. Det finns än så länge ingen direkt plan för vilka låtar som ska spelas i ruinen ikväll.
- Det tänker jag ut i bilen på väg ner. Det är det som är så skönt med att spela själv. Man kan improvisera mycket mer, förklarar han.
Även om han inte spelat in några nya plattor sen 1995 så har turnélivet aldrig riktigt försvunnit.
- Jag minns en gång 1997 då jag skulle upp till Hudiksvall på spelning. Jag bodde i Stockholm då och jag var helt black. Men så ringde en polare som jobbade på lager och frågade om jag kunde hjälpa till. Jag skulle få tusen spänn för besväret så det var ju perfekt med tanke på min dåvarande ekonomiska situation. Men nu föll det sig inte bättre än att jag lyckades kapa av mig en av fingertopparna på vänsterhanden så det blev ingen spelning i Hudiksvall ändå!
Fingertoppen syddes tillbaka av skickliga läkare och det var faktiskt den enda turnéanekdoten som Per Persson känner att han vill dela med oss.
- De andra lämpar sig inte riktigt i tryck.
Men ikväll står alltså Per Persson på ruinens scen, åter efter tio års frånvaro och säkerligen kommer han göra festivalpubliken nöjd även denna gång.
Så jobbar vi med nyheter