Peter, som heter något annat i verkligheten, är 40 år och kommer från Stockholm. Nu sitter han på fängelset i Västervik, där han avtjänar ett tre och ett halvt år för grov misshandel av sin före detta sambo och hennes pojkvän.
Totalt har han suttit inne i exakt halva tiden som han har levt, för misshandel, stölder och rån.
Förr brydde han sig inte om att han dömdes till fängelse. Tvärtom såg han det som semester. Han fick pengar, en säng att sova i och flera mål mat per dag.
Redan när han var sex år och gick på lekis, lärde han sig att stänga av sina känslor. Han slogs redan då.
Sedan fortsatte det i skolan, och blev värre, undan för undan. Ingen tog tag i det, tycker han.
Själv brydde han sig inte.
- Jag har aldrig velat göra något åt mitt problem. Jag har inte ansett att jag haft något problem.
I stället skyllde han på annat, som samhället, polisen, systemet, omständigheterna.
I slutet av 2009 blev han häktad för den grova misshandeln. I häktet började han fundera. Han fick veta hur illa det hade kunnat gå, och insåg plötsligt att man inte kan slå sönder folk, bara för att man anser att de har behandlat en fel.
Han sa att han ville ta tag i sina problem, och hamnade i Västervik, där han har gått programmet Idap (- läs mer i artikel intill).
Han berömmer programteamet. De bryr sig, och de har inte släppt honom, som han är van vid sedan tidigare.
Dessutom har han en kontaktman "som verkligen pratar och ger schysst kritik". Mats Mogren heter han.
Däremot är Peter starkt kritisk till hur vissa andra saker fungerar - eller inte fungerar - på fängelset i Västervik.
Tandvården är under all kritik, enligt Peter. Det är också lång väntan för samtal med psykolog. Peter vet att det finns fångar som mår väldigt dåligt, men inte får den hjälp de borde få.
Det är en tuff jargong på avdelningen. Ingen vill visa sig svag. Men Peter har några riktigt bra kompisar. De kan prata öppet om sina barn och om hur de känner sig.
- Vi stänger till dörren och pratar framtidsdrömmar och sånt.
Det är mycket som han vill se och ta igen, efter alla förlorade år. Han har börjat notera saker som han aldrig har lagt märke till förut, inte minst i naturen.
Han har tre barn, alla pojkar, i åldern sex, åtta och 17 år. Men han har aldrig haft något familjeliv med dem, och vill nu göra allt för att återskapa kontakten med dem. Fast som det är nu får han inte ens ringa till dem.
I slutet av april lämnar han Västervik. Han ska till ett behandlingshem i Dalarna, med bland annat social träning och behandling mot våld.
Sent omsider har han kommit till insikt. Han har också lärt sig att känna ånger och empati.
Den viktigaste lärdomen från Idap tycker Peter är bilden av en våg. Om han själv sitter i ena vågskålen, och partnern i den andra, ska båda väga lika mycket.
Förr satte han alltid sig själv och sina behov i första rummet. Han hade alltid rätt. Han fick vara otrogen, men inte hon. När någon försökte ställa krav tog han på sig en offerroll och blev arg och kränkt.
Han blev också arg, när folk blev rädda för honom.
Mycket av hans liv har kretsat kring droger. Till alla unga som är nyfikna på att testa droger säger han att de ska läsa om dem som har varit fast i det. Det är så lätt att bli beroende, och det är inte värt det.