"Prästen blev förtvivlad"
De minns sin konfirmation för 50 år sedan i Odensvi kyrka.
Janne Gustafsson,Bertil Samuelsson och Bertil Andersson tillbaka i kyrkbänken.
Foto:
Konfirmationsåldern var då, liksom nu, runt 14 år. I Odensvi samlades läsbarnen från ytterskolorna i Jonstorp, Skälhem, Mulestad, Möckelhult och några från Hunsala till centralskolan vid kyrkan för att gå och läsa.
- Vår präst hette Bengt Aurelius, han var stor och lång och hade ett mycket värdigt sätt och framför allt var han snäll, minns Bertil Andersson.
- Jaha, fyller Janne i jag minns att han sa att: "Ni är inte tvungna att lära er psalmverserna, men jag ser helst att ni kan dom." Tyvärr var nog inte vi alltid lika snälla. Jag minns när en av pojkarna, jag nämner inga namn, hade skaffat sej en sån där kam som flickorna hade med en metallspets på, den hade han vässat ordentligt och passade på att sticka i baken på den som satt framför i bänken. Det blev ett illvrål och vild uppståndelse. Då blev prästen förtvivlad, han föll till och med i gråt och ropade "Vad är det som sker, vem är det som anfaller vem"
För det mesta gick det nog ändå ganska lugnt till under lästimmarna som skedde efter skoltid en gång i veckan undan hela läsåret. Sedan var det förstås obligatoriskt att gå till gudstjänsten på söndagen.
För alla tre var det cykel som gällde som fortskaffningsmedel, då som på vardagarna när de gick i skolan. Janne hade längst väg, nästan en mil.
- Det vi lärde oss var psalmer, böner, budord och böckerna i bibeln, säger Bertil Samuelsson, som också berättar att han tidigare i barndomen läste mycket ur bibeln och till och med skrev egna predikningar.
- Jag blev inspirerad av de frikyrkopredikanter som brukade komma till min farmor där de samlade folk till gudstjänst. Det hände faktiskt att de använde sej av det jag skrev i sina egna predikningar. Min farmor, som betydde mycket för mej, blev så imponerad över mina talanger att hon lovade att betala min utbildning om jag lovade att läsa till präst. Så blev det inte, mina böjelser åt det religiösa hållet hade försvunnit redan tills jag skulle gå och läsa.
Dagen innan konfirmationsdagen samlades alla i kyrkan för att klä med blommor och björkar. För pojkarna var det sedan mörk kostym och vit fluga som gällde, flickorna hade vit klänning och vita spetsvantar.
- Sedan var det förhör på lördan och vin på söndan, som Janne uttrycker saken. Vi hade fått veta frågorna i förväg, även om vi inte visste vem som skulle svara på vad.
- Alla blev godkända och sedan minns jag att det kändes väldigt skönt att slippa gå i kyrkan. Jag hade blivit intresserad av fotboll så jag visste precis var jag skulle tillbringa söndagarna när läset var över, säger Bertil Samuelsson.
Några djupa spår verkar inte konfirmationstiden ha satt hos de här tre männen. Några flitiga besökare vid nattvardsbordet har de inte blivit. Bara i samband med de egna barnens konfirmationer har det blivit av.
- Om man ville gå och läsa var det aldrig någon diskussion om på den tiden, säger Bertil Andersson, det hörde till och inte har vi väl tagit skada av det, det ingick i uppfostran.
Bertil Andersson är den som varit initiativtagare till att samla sina läskamrater så här 50 år efteråt.
- Jag började i februari att försöka hitta dom som inte längre finns på orten. Via internet och telefonkatalogen lyckades jag spåra alla. Av de 27 som var med då kommer 12 på söndag. En del blev jätteglada när jag ringde och ville gärna vara med, en del hade förhinder och några har inte ens svarat på inbjudan.
Att det blev ett mycket trevligt jubileum har jag senare fått veta. Det högtidliga klarades av i kyrkan där prästen Gunnar Karl-qvist vände sig i särskilt tal till jubilarerna och kören sjöng gudabenådat. För de fyra konfirmanderna och för prästen som avlidit sedan 1953 hölls en tyst minut. Sedan blev det mera lättsam samvaro i Odenskans. Efter smaklig måltid tog två av deltagarna, Janne Gustafsson och Torvald Lindersson, fram sina dragspel och det blev full fart både på underhållningen och samtalen kring gamla minnen.
Så jobbar vi med nyheter