I Västervik utgår ambulansen från Räddningstjänsten. Ambulanssjukvårdare Carl-Åke Göranssons gör sin sista arbetsdag innan pensioneringen. Han säger att det känns lite vemodigt.
– Jag har visserligen haft tid att ställa in mig på detta, men ändå, jag kommer verkligen att sakna arbetskamraterna.
Carl-Åke har fyllt 67 år och har egentligen, som han själv uttrycker det, “jobbat två år på övertid”. Det är ganska exakt 50 år sedan han började yrkesarbeta och ambulanssjukvårdare har han varit i 44 år. Ett jobb han har älskat.
– Det har fungerat att fortsätta några år över pensionsålder. Men nu är det dags att ägna mer tid åt sommarstugan och fotbollen, säger han.
Efter ett helt arbetsliv där man i princip dagligen räddar och hjälper människor i nöd är det inte helt enkelt att komma på specifika händelser att berätta om. Varje dag är viktig. Ett liv kan förändras på en sekund.
– Att fånga dagen. Att ta till vara på det vi har. Det är sådant jag ofta tänker på och försöker leva efter.
Han drar sig till minnes en olycka på nittiotalet där flera personer, både barn och vuxna, redan var döda när ambulansen kom till platsen.
– Det var fruktansvärt. Det var många som inte gick att rädda.
Det var efter den olyckan som det blev vanligare med så kallad “debreafing”, en slags krishantering, där personal som varit på olycksplatser efteråt pratar om sina upplevelser och hur räddningen gick till.
– När jag började på 70-talet fanns inget sådant alls. Det är bra och viktigt att få ur sig det som har hänt. När man är mitt uppe i det gör vi ett jobb. Men reaktioner kommer först efteråt. Det händer att man ligger vaken på natten och går igenom vad man gjorde och inte gjorde.
En annan händelse, med lyckad utgång, var när en kollega kollapsade mitt under en utryckning.
– Det händer bara inte. Att en av oss blir sjuka. Men kollegan föll över båren och patienten. Det blev en dubbelutryckning kan man säga.
Melker Engström, ambulanschef i Västervik, flikar in och slår fast att det var på grund av Carl-Åkes effektiva handlande som gjorde att kollegan kunde räddas.
– Det handlade om sekunder. Det gäller att hålla huvudet kallt, kontakta rätt personer, och kunna sammanfatta händelser klart och tydligt. Något som Carl-Åke är en mästare på.
Det har hänt en hel del med ambulanserna och utrustningen sedan Carl-Åke började 1974.
– Ja, först var det väldigt enkelt. Vi hade filtar, rondskålar (skålar att kräkas i, reds anm), syrgas och en flaska vatten. Också båren förstås. Men det var allt.
Dagens ambulans beskriver Carl-Åke som ett rullande akutsjukhus i miniformat. Det finns bland annat hjärtstartare, läkemedel och möjlighet att skicka EKG.
– Dokumentationen är en helt annan idag. Förr var allt muntligt. Nu skriver vi in i journaler vilket är viktigt så det blir rätt när patienten kommer in på akuten. Hjärtstartaren har också utvecklats något enormt.
Arbetet som ambulanssjukvårdare handlar inte alltid om akuta lägen och olyckor. Patienter transporteras i ambulans till länssjukhuset i Kalmar för behandlingar.
– Det tar några timmar och vi försöker få tiden att gå lite fortare genom att småprata med patienten om allt möjligt. Både för att lugna och få dem att tänka på något annat.
Idag, fredag är det avtackning på Räddningstjänsten för Carl-Åke.
– Det blir lunch med massor av arbetskamrater, vi ska spela padel och sedan blir det middag på stan, säger Melker Engström.