Så säger Svante Bäck, chefsöverläkare på psykkliniken i Västervik. Han var en av dem som föreläste på kommunens och landstingets gemensamma psykiatridag på Tjustskolan i lördags.
En del tror att man kan "väcka den björn som sover", om man börjar fråga om självmord. Men så är det inte.
- Har man dessa tankar, så har man, eller så har man dem inte, säger Svante Bäck.
Tvärtom är det viktigt att ställa frågorna, så att man vet hur illa det är. Och då är det tydlighet som gäller. Man ska fråga personen rakt ut om hon eller han har funderat på att ta sitt liv, när de har tänkt göra det och i så fall hur.
Det är stor skillnad på att ha införskaffat ett rep och att tycka att livet är meningslöst då och då.
I sådana här lägen måste man vara en medmänniska och berätta för personen att man orkar lyssna på det som är jobbigt.
Men om det verkar vara allvar, ska man lotsa vidare till sjukvården och eventuellt prata med anhöriga. Man kan säga att det inte är konstigare att söka hjälp för detta än för ett underligt utslag på kroppen.
Sedan 1980 har antalet självmord i Sverige halverats. Men samtidigt kan man se en ökning av antalet patienter som väljer att skada sig själva. Där finns både självmordsförsök och personer som skär sig själva för att minska ångesten.
Svante Bäck vet inte vad det beror på att många unga mår så dåligt i Sverige i dag, men han tror att arbetslösheten är en förklaring.
- Förr gick man från skola till jobb. Nu går man från skola till ingenting.
Han möter ofta unga människor som inte känner att de behövs. De säger rakt ut att ingen bryr sig om ifall de lever. Men då säger han alltid att "jo, det finns en".
- Vem då? säger de då.
- Jag, säger han.
Detta är något som kan vara bra att ta med sig om man själv pratar med någon som mår riktigt dåligt och uttrycker självmordstankar. Då kan man i alla fall säga att "jag vill att du ska leva".
Risken att självmord smittar gäller bara i liten utsträckning inom den grupp man tillhör, eller om en målande berättelse i en tidning eller film slutar med ett självmord.