Rallarrosen trivs i ruiner

Medan maj och juni står för den oefterhärmliga försommarblomningens alla fräscha nyanser glider sommaren i juli in i ett betydligt mer avslaget och mättat tillstånd. Just då, när man har hunnit bli en smula trött på den klorofyllstinna, jämngröna färgskalan, väller rallarrosen in som flammande präriebränder över hyggen och ljunghedar, följer oss längs mil efter mil av dikesrenar och vägslänter. I omätliga tal invaderas all öppen mark av denna obegripligt framgångsrika kolonisatör.
Det gamla namnet rallarros uppstod under slutet av 1800-talet när många av landets järnvägar drogs fram av svettiga arbetslag genom skog och berg. Då var mjölkörten en av de första växterna som invaderade banvallar, grustag och nyanlagda bangårdar längs linjerna.
I Dalarna kallades mjölkörten för eldbrand för sitt sätt att snabbt gro och växa på svedjebrukets marker. Det berättas också från andra världskrigets eld- och bombhärjade städer att mjölkörten snart svepte in de ödelagda kvarterens gator och ruiner i Hamburg, Dresden och London i rödvioletta blomstermattor.

Rallarrosen kom bokstavligen från luften. Fröna är nämligen oerhört lätta och sprids med vinden. Troligen hade fröna gått till väders av värmen under eldstormarna i städerna. När ruinerna hade svalnat landade fröna i miljarder och rotade sig i ruinhögarna. Det är nämligen mjölkörtens specialitet att kunna utnyttja det kväve som finns bundet i aska och avfall, antingen det är på kalhyggen eller i husruiner.
Eftersom en enda planta kan producera 50 000 frön finns receptet till framgång och överlevnad i denna kombination av fröproduktion och förmåga att ta upp kväve. Fröna flyger tack vare en plym av tunna, silkesmjuka hår, ungefär som maskrosfröna, men är ändå lättare. En varm, blåsig augustidag kan man få se fröna flyga i silvriga moln från bestånden av mjölkört på hyggen och vid vägkanter.

Kärt barn har många namn, och det gäller i högsta grad mjölkörten eller rallarrosen.
Ett 50-tal olika, dialektala namn är kända, bland annat mjölkgräs, älgrams, ilbrand och mjölkstjälkar. Namnet mjölkört kommer från den mest kända egenskapen. Förr användes nämligen växten som tillskott i djurfoder för att korna skulle producera mer mjölk.
De mjuka fröhåren har också använts som stoppning i kuddar och täcken, därav namnet dunört. I Ryssland har mjölkörten använta som surrogat för te. Och i rektor J Henrikssons klassiker Vartill våra växter duga från 1923 skriver författaren att "Till kaffe lämpar sig roten av mjölkört mycket väl och står i detta fall nära maskrosroten".

Stammen ska, enligt samma källa, rengöras och kokas i 30 minuter. Därefter tas den bruna barken bort, liksom kärnveden. Sedan återstår den gulvita veden som skäres och rostas tills den blivit brun, samt "males på en vanlig kaffekvarn". Frågan är bara hur många som har en sådan i dag.
I Anders Retzius flora från 1806 sägs också mjölkörtsdun vara "i lagom proportion blandad med hare, kanin eller bäverhår ganska god till fina hattar", och bra till lampvekar!
Rallarrosen som nu bara tjänar som blickfång för stressade semesterfirare hade med andra ord många användningsområden i det gamla, sparsamma folkhushållets tid.