Regeringens strategi för otrygghet

Det är nu halvtid i mandatperioden och regeringen uppvisar mycket dåliga opinionssiffror i förhållande till oppositionen. För att vända den neråtgående trenden förefaller statsminister Fredrik Reinfeldt vilja ta sig tillbaka fyra år i tiden och rekapitulera framgångsreceptet från 2004. I höst ska allianspartierna inrätta arbetsgrupper som parallellt med regeringsarbetet ska ta fram ett gemensamt valprogram inför 2010. Det återstår att se vad som kommer ut ur detta. En av de hetaste frågorna i höstens debatt kommer sannolikt att handla om grundvillkoren på arbetsmarknaden, en fråga med många dimensioner. Det beror delvis på att riksdagen snart ska fatta beslut om EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget. Än så länge är det tyst om riksdagens beslut angående Lissabonfördraget. Ratificering av den nya grundlagen innebär i praktiken ytterligare överföring av makt till EU och dess institutioner. På en rad centrala områden inskränks Sveriges självbestämmande. En fråga som medborgarna är intresserade av att regeringen ger ett tydligt svar på är: Hur ser möjligheterna ut att värna kollektivavtalens ställning på svensk arbetsmarknad i och med ratificeringen av EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget? För det nya arbetarpartiet moderaterna är det viktigt med en fungerande arbetsmarknad enligt den nordiska modellen med kollektivavtal som bygger på ingående lagreglering av arbetsmarknaden. Fackföreningarna är också en viktig del i att modellen fungerar och att dessa föreningar har ett stöd hos sina medlemmar. Dock är inte kopplingen mellan medlemskap i facket och a-kassan lika tydlig. Hur ser då verkligheten ut för medborgarna på den svenska arbetsmarknaden? Företrädare för moderaterna talar om att partiet har utvecklats till att bli ett parti med tydliga värderingar. Detta verkar dock inte gälla deras syn på välfärd och sysselsättning. De säger sig förespråka den svenska arbetsmarknadsmodellen, men den arbetsmarknadspolitik de företräder är en helt annan. Den moderatledda alliansregeringen bygger sin sysselsättningspolitik på att större inkomstskillnader ger en högre sysselsättningsgrad. Alliansregeringen förefaller anse att vidgade inkomstklyftor genererar ekonomisk utveckling. Arbetslöshetsförsäkringen har av regeringen gjorts dyrare och sämre. Därför har över en halv miljon människor lämnat a-kassan och står därmed utan skydd vid eventuell arbetslöshet. Att höja avgifterna till a-kassan kan betraktas som ett led i regeringens strategi för att tvinga ut fler i otrygghet och på så sätt bana väg för lägre löner. Sänkt a-kassaersättning ska göra att fler accepterar lägre löner. Det som regeringen förefaller att eftersträva är att så split i traditionen mellan de starka banden mellan fack och a-kassa. De är ute efter att minska organisationsgraden i fackföreningsrörelsen. Om organisationsgraden sjunker kan det bli svårare att lösa avgörande frågor på arbetsmarknaden, ett exempel på detta är lönebildningen. Kollektivavtalen, som är ett utmärkt regleringssystem och har allmän auktorisation inte bara i Sverige utan också i EU, ska alltså inte utgöra det politiska styrmedel som de egentligen är avsedda att vara i alliansens arbetsmarknadspolitik. Detta rimmar rätt illa med att företrädare för moderaterna anser att de arbetslösa får bidra med vad de vill och kan. De arbetslösa blir i praktiken tvungna att göra allt, inklusive att acceptera lägre löner och sämre arbetsvillkor, för att skaffa anställning. De arbetslösa ska till och med paradoxalt nog tvingas att söka arbeten som inte finns. Det är med avsevärd tydlighet som det nya arbetarpartiet visar vad de anser om välfärd och sysselsättning. Arbetslöshet har ingen på sikt råd med i alliansens Sverige.

Regeringens strategi för otrygghet

Debattören Patrik Wikström ifrågasätter moderaternas arbetsmarknadspolitik med fokus på Lissabonfördrag och kollektivavtal i debattartikeln nedan.